en korkad 17årings tankar
jag vill slå ut mina vingar
lära mig flyga
är trött på att sitta och vänta
hålla inne på förändringen
här kommer man ingen vart
jag står bara still
måste pröva mig fram
försöka, göra misstag, lära mig
inte sitta på ett hem
städa, tvätta, laga mat
jag måste leva för fan
jag orkar inte med det här stället
orkar inte med personalen
orkar inte med deras jävla ansikten
deras jävla tjat
jag vet att jag inte är ett jävla skit utan dom
men i situationen känner man sig stark när man har nån som backar upp hela tiden
och då blir man jävligt frustrerad och vill pröva sina vingar
sen får det bära eller brista
meningen är att lära sig
lära sig att livet är orättvist
livet är skit
samhället är fucked up
ingenting funkar
men vad fan har man att förlora på att leva?
jag sitter här och tänker det här för mig själv
men ändå så kan jag inte slita mig från demoner och självskada
drogsug och misär
vad fan är fel på min hjärna egentligen?
jag har den jävla logiken men jag kan inte använda den
varför kan jag inte bara lära mig att leva nån gång?