Ibland ser du på
mej,
med
dina ögon,
gröna
med en kant av grått.
De är vackra.

Och när jag suger
det du ej kan hosta upp
ser jag in i dem.

Jag vet.
Du har levt "det glada livet"
sett dina album
där du glittrar
av livslust.

DET
gör du inte nu.

Det är som du ber mej;
snälla,
låt mej gå.

Då förstår jag
alla de
Barmhärtighetens änglar
som jobbade inom vård
av dödssjuka
och lät dem gå.

Jag peppar och uppmuntrar.

Fast, det
inte finns ngt att uppmuntra.

Jo kanske då,
Taktila massagen varje torsdag.

Kanske då,
promenaden till min kolonilott
där
dofterna finns
och fåglarna sjunger
och naturen vibrerar.

Det lilla lilla
för dej
som skulle
dött för länge sen...
... om inte teknikens underverk
hindrat det
naturliga
förloppet.