Vi var i den lilla kolonistugan mitt i vintern. Det var kallt men inte inne hos oss för i spisen sprakade veden värmande.

Plötsligt knackade det på ytterdörren och tjejerna gick för att öppna.

-Mamma! Du måste komma nu, sa Frida och jag hörde dem springa bort och förstod att det här var inget som de kunde eller ville hantera.

Jag gick till dörren och såg dig. Du strålade av ett blått kallt ljus och silvervita slingor ringlade runt ditt väsen. Att du inte var mänsklig var uppenbart och jag ryggade förskräckt tillbaka. Så fastnade min blick i dina ögon. De var i lidande. Det var det jag såg bortom allt de obekanta, dina lidande ögon.

Så jag räckte dig handen och bjöd dig in i värmen.  Jag satte dig framför brasan och skulle ge dig något att dricka, men vad ger man en från en annan värld? Kokt vatten verkade ändå vara en bra idé tänkte jag så det var vad du fick.

Du verkade brydd, förvånad där du satt med slingorna släppta utmed ryggen och med de kokta vattnet i din hand.

Jag anade att du inte hade förväntat dig det, medmänsklighet, det var inte det du lärt dig fanns på den här planeten. Och mitt i alla våra försök att kommunicera förstod jag att du undrade om jag och mitt beteende mot dig var det som betecknade mänskligheten eller om det snarare var alla de krig och alla de våldsbrott som vi begår mot varandra varje sekund som ÄR det här med att vara människa.

Jag sa;

-Låt oss sova nu!