Sedan var det det där om sommaren.
Hur våra fotsteg liksom
aldrig ledde någonstans
trots att vi vandrade till fötterna blödde.

Man ska inte hoppas
att sommaren tar med sig något
annat än solsting,
för i slutändan är det bara våra fingrar
som drar längs gräsmattor
som sticker hål på huden
som säger att  vintern visst är borta.
Men här är allt som förr.

För ett hopplöst fall är ett hopplöst fall är
du och jag som andas i

o.
takt

- Vem är du?