Tistelfröna kommer från väster med solnedgången
och landar i den sårbara jorden på min bakgård.
Där växer de sedan under natten,
och river min kropp när jag vaknar och försöker resa mig.

De gror i takt med den stigande solen och sträcker sina blad mot ljuset.
Och mina armar är rispade
redan innan jag hunnit äta frukost och fått på mig arbetshandskarna.
Det svider att rycka tistlar med bara händer.

Vid lunchtid har tistlarna vuxit sig så höga att hela gården skuggas.
Jag har gett upp att få upp dem med rötterna,
utan bryter stjälkarna i brösthöjd,
lämnar dem stående som ett vertikalt plockepinn;
ständig rasrisk.

De violetta blommorna hänger över mig vid det som skulle varit middagstid,
de växer genom mina kläder och blommar i mitt hår,
taggarna skjuter ut från mina underarmar och smalben.
Det rispar lätt mot vänstra lungan när jag andas in,
mina bara fötter syns inte mer.
Och klorofyllet i mina ådror börjar sina
i bottenplanets dunkel.

Jag sträcker mig mot stjärnorna,
när det som skulle varit värme än en gång försvunnit i väster.
Mina lila fingernaglar i siluett mot månen,
ett illrött skri, mot bleka försommarhänder

och dina ljusa ögon ser mig.



Med soluppgången från öster blåser vindar med nya frön.

Kanske väljer jag att plantera tistlar på hela bakgården,
bara för att dina lena händer ska få plocka ut taggarna ur min kropp.
Men kanske lät jag det också gå för långt,
den dagen jag rev upp dina förgätmigejer,
och planterade
tistlar på din bakgård med.