då var det dags.
tvivelaktigt kommer denna dagen alltid att påminna mig om dina konturer.
de mörka, rynkiga.
den arbetande gångstilen över kullerstenar, med fötter som mina.

ditt leende växte med mitt.
det var så det var första gången.
ändock var närheten ny.
precis som presenten som låg framför dig.

på något sätt kunde jag räkna alla år på din hud.
jag såg hur det kunde ha blivit.
jag såg hur det blev,
till verklighet.

att jag vänder mig om spelar ingen roll.
för du står framför mig ändå.
med dina mörka ögon,
letandes efter mig.

precis som jag,
en gång letade efter dig.

men nu har jag somnat.
och påminnelsen förföljer mig i drömmarna.
du var inte den första som såg mig.
och inte heller den sista.

tiden visar ingen hänsyn.
ändå somnar jag,
i din famn,
varje kväll.

för resten av mitt liv.

...men alltid idag.