En gång berättade min far en sak för
mig som jag aldrig kunde glömma

Livet, sa han, om man bortser
från eventuellt innehåll, är bara
en hejdad föruttnelseprocess
som väntar på att få sätta igång.

Efter hand har jag allt mer börjat
se livet som en sjukdom, som alltid
har dödlig utgång. Livets smitta
Vi bär alla på den, inte ens när
döden hejdar den upphör spridningen.

Då blir vi istället grogrund för
allehanda små varelser som kräver
sin del av liv som sedan upphör och
ger upphov till liv. Allt vidare...

Det verkar nästan på något sätt som om
livet börjat leva sitt eget liv..