Så gick fem minuter och Larsson var borta.
Med vinden, kanske. Eller bara spårlöst försvunnen.
Han tröja hängde kvar i exakt samma position över gungstolen som kvällen innan. Inte en dammpartikel rörd.

Hennes fötter var fuktiga och kändes mycket kalla där de fördes över septembermarken. Luftfuktigheten var extrem, hon andades vatten.
Turen över månskensbelagd trottoar hade bara börjat och staden försvann gradvis bakom hennes rygg.

Larsson hade ett mål. Det var en gul brevlåda som drev honom framåt.
Hans steg var lätta över landsvägen. Drivkraft är aldrig logiskt.