|
|
hallucinationer
jag målar,
jag målar små kvadrater
i större kvadrater
svarta och vita
det handlar inte om konst
det handlar om en övertygelse;
att det finns något bortom gränsskiktet,
denna tunna linje mellan ljus
och avsaknad av ljus
hur jag inbillar mig
att det i den skarpa kontrasten där
döljer sig,
för ögat ännu okända färger för när jag blundar
så hör jag dem, viska sina namn
Fri vers
av
Lars P K
Läst 1076 gånger
och
applåderad av 27 personer
Utvald text
Publicerad 2009-06-22 22:06
|
|
|
Tove Meyer
titeln på denna text säger allt. ditt språk är magiskt och lämnar mycket ute, men just så vill jag ha det. för att själv skapa de bilder i mitt huvud som du skriver om.
2009-08-08
|
|
|
|
Mikael Lövkvist
'ret' ska ju vara 'rent' härnedan. Det fanns inget som retade mig i denna dikt :-)!
2009-07-17
|
|
|
|
Mikael Lövkvist
En ret lysande dikt som (hur jag upplever det i alla fall) kan läsas på många spännande plan. Jag läser dikten mest genom det andliga spektrat, som en längtan att kunna urskilja de röster, väsen, frekvenser, som ligger i gränslandet mellan liv och död, eller rättare, mellan den här, och den där, sidan livet. Det enda som inte riktigt stämmer för mig i den här dikten är titeln. Jo, det finns säkert biljoners människor som skulle kalla detta hallucinationer. Men du själv? Diktjaget uttrycker ju att
"det handlar om en övertygelse;
att det finns något bortom gränsskiktet,
denna tunna linje mellan ljus
och avsaknad av ljus"
och denna övertygelse tycker jag tappar kraft genom valet av just denna titel. Vad det än må vara värt, så ville jag bara till sist säga att jag delar diktjagets övertygelse.
En mycket vacker, innerlig dikt, som rör sig längs varats allra skarpaste knivsegg. Modigt, med andra ord.
2009-07-17
|
|
|
|
Erika H
och detta är så utsökt vackert
så skirt och smekande
som den tunna tråden spunnen av spindel, syns knappt
och detta är viskande långt bortom dig
när jag blundar ser jag dina bilder både klart och suddigt
när jag blundar kan jag känna hur det kittlar på örsnibben
du skriver inuti
texten är underbar
2009-07-03
|
|
|
|
Inkarasilas
Att jag stavar illa i kommentaren kan du se som en komplimang. Ähum. Jo var snäll och gör det. JÄVLA TANGENTER.
2009-06-29
|
|
|
|
Inkarasilas
Jag sitter och undrar, lyssnar av och vet inget alls. Vafan säger de, vilka är de och vad vill de. Framförallt det. Jag blir hispig av den här dikten, sitter och kodar av och har missat bussen. Har inte tid med Zebror och Schack! För fan, gråskalan av inget alls, det är hela regnbågen där i skiktet mellan. Som ögon, man tror eller jag inbillar mig at det är ett prisma, när man stirrat tillräckligt länge så byter allt färg, det virvlar kring. Men här är det penseldrag mot horisont, nu kommer regnet sen bågen över, du kisar och allt finns som skatter. Namn av allt som färg, det är männsikor i känsla. Jävlar vad jag låter punchig, det är den här dikten. Jag tror du driver med mig, det är en jävla rosettsten, det går inte motstå. Om det så tar mig till branten så ska jag höra vad de heter. Magenta? SÄG DÅ! Perkele och du badar dricker öl och blir tjock, som om det inte fanns några bekymmer alls. VAD HETER DE? Synnerligen fin dikt. Prisma. Allt virvlar bakom. Uj.
2009-06-29
|
|
|
|
walborg
Vilken finstämd dikt om att söka en dimension till i livet. Vackert och skönt att läsa - mångbottnade bilder. Tacl.
2009-06-28
|
|
|
|
Junitvillingen
Djupsinnigt text, formulerad på det sätt som bara en sann poet behärskar. Snyggt!
2009-06-25
|
|
|
|
Melona
Och så äntligen kom den, sommaren, som den blåaste av himlar, varmaste av dagar och ljuden, dofterna och allt som hör till. Själv är jag svettig efter en dag på jobbet... Har svalkat fötterna i en sjö, den som ligger mig närmast om hjärtat, inte den som är den djupaste utan, tja... Det är en helt annan historia som inte riktigt hör hit. Nu tittar jag på den. På sjön. Jag sitter i skuggan, på min altan. Och där bortåt horisonten är det en grårosa dimma, som lite skuggigt ligger smekandes över bergen, de som jag brukar säga är blåa och som jag kallar för mina. Färgerna är generösa. Träden så offantligt, nästan offentligt blåa. Jag tänker ofta i färg, förnimmer ofta i färg med. Som att din text fick mig att känna något alldeles särskilt i den där gränsen som har svårt att skilja på verklighet och värklighet, nå, snarare overklighet och hallucinationer, det odefinierbara... såsom drömmar, känslor och intryck. Allt det där suggestiva som är små nyanser, som jag uppskattar, som konstnärer av alla de slag försöker återge, fånga och uttrycka sig i och även med.
Jag ser, tror jag fem olika nyanser av blå färg på sjön. Det finns ytterligare sex variationer av poolblå, turkosgrön. De ligger nedanför, framför mina fötter. Det svallar vågor och som en tanke har jag förflyttat, beamat mig till medelhavet och den ljumma vinden är den varmaste sorten, som den från Afrika, siroccovinden. Mitt kaffe är en latte. En espresso.
Och jag måste fortsätta kommentaren sen,
batterierna är slut!
2009-06-23
|
|
|
|
Sanningsägaren
Mmm njutbar läsning
gott att se dina ord här igen
2009-06-22
|
|
|
|
Gawain
Cool, diskret, känslig och lite lagom estetiskt djup. Fast, bråddjupt vore nog mer sant. And I like it, a lot.
2009-06-22
|
|
|
Nästa text
Föregående
Lars P K
|
