den store guden sover

knäppta händer

runt ett högburet kors

kanske som ett försök


























att väcka honom

påminna om ett löfte

om en himmel

och kanske

om ett helvete

för alla andra att brinna i

kanske har dessa böner hörsammats

för världen brinner

jorden utmattas

vi försöker rätta till

tänka ekologist

mildra vårt samvete

med kunskapen om

att köttet i vår mun

en gång

var en lycklig gris

och om den inte dog förgäves

så kanske det finns saker värda att dö för

de strikta linjer som markerar

var vi står

igår dog 29000 barn

idag, lika många

imorgon tänker vi nog inte på det

om de var värda att dö för, menar jag

eller om de dog för oss

och våra gamla despoters nationsgränser

det är som om ingenting har hänt

tyskar dödade judar

judar dödade araber

och araberna

dödade gisslan

och kanske var de tyska

precis som Hitler

och påven

som hellre ser döda afrikaner

framför döda spermier

hade Hitler varit stolt?

förlåt, jag låter förvirrad

men sammanhangen är fullständigt begripliga för mig

om än på ett annorlunda och fullkomligt obegripligt sätt

det jag egentligen undrar över är

hur vi någonsin skall kunna närma oss varandra

i ett universum som ständigt ökar sina avstånd

Einstein löste inte det dilemmat

han hade dock en idé om kroppar

hur tiden bromsas in i närvaron av dem

och hur de drar med sig tomrummet när de förflyttar sig

vackraste, precis som Einstein så vet jag

en del om tiden och tomheten

hur din närvaro håller morgondagen på avstånd

och hur man kan kapsla in saknad i ett tomrum

att vakuum de facto tar plats

det är empiriskt bevisat

för just nu är du

allt

som inte finns