Jag såg hur hon andades när jag gick in i rummet. Hennes bröst och mage rörde sig sakta och andningen var tung, hon blundade. Jag vågade inte väcka henne. När jag smygigt in i hennes rum så såg jag vad mager hon blivit och hur långt hennes hår blivit utöver det färgade. Nu mer hade hon silvervitt hår men brukade färga det mörkt brunt. På fotona jag sett av henne som yngre hade hon alltid riktigt mörkt hår och jag minns hur hon berättade för mig som liten att de andra barnen retat henne som liten över hennes svarta hår, kallat henne zigenarunge.
När hon var ung hade hon bett grannfrun att kapa av henne håret som då legat stadigt mot hennes svank. Grannfrun trodde att hon skämtade eller skulle dra sig ur och hade kapat av hennes hår snabbt med en häxsax för hon höll just på att kapa ner buskarna. Men hon ryggade inte tillbaka när hon satte saxen emot hennes nacke och håret som då var i en fläta ramlade snabbt i marken. Hon skulle minssan inte längre bli kallad zigenarunge hade hon tänkt. När hon kom hem hade det blivit liv i huset, men hon behövde aldrig mer spara ut sitt hår och hade haft samma frisyr sedan hon var ung fram tills nu.
Jag minns hur fotona av henne som ung fick mig att tänka på Snövit.
Hon rörde på fötterna i sömnen och jag tänkte på hennes historier om hur hon var ute och dansade runt om i Gästrikland och Hälsingland. På den tiden tog hon sig fram med cykel och kunde cykla flera mil bara för att få dansa. Det var lyckliga tider hade hon förklarat och ovetandes om kriget hade dom varit.
Men hon slutade dansa när hon träffade Farfar, för han vägrade att dansa. Dom gifte sig och han ryckte ut i kriget.
Kriget.. jag minns historierna som många svenskar försöker glömma och hur du berättade dem för mig som gärna lyssnade på vad du hade gått igenom.
Hur du kände svenskan som gifte sig med den kände flygartysken och smyckena du fick på en av middagarna ni hade ihop. Dom andra vet nog inte ens om att jag fick ett av de smyckena som jag har i tryggt förvar, ingen har sett något liknande säger dom när jag visat upp det. Det smycket är så som jag känner för dig Farmor tänker jag när jag tittar på dig.
Känner hur mina tårar rinner ner för min kind.
Vad är det som gör dig så envis farmor tänker jag för mig själv och tänker tillbaka på vad du sa till mig på den där middagen då prästen från din församling var med. Du lutade dig mot mig och viskade i mitt öra och jag kommer aldrig att glömma dina ord och hur jag än i dag känner hur min förvåning når mina läppar. ”Passa på att göra så mycket otyg som möjligt när du är ung, det är först när man är gammal man behöver börja oroa sig för vart man hamnar, det är först då man behöver bli kristen” och det sa du till mig samtidigt som prästen nyfiket tittade på oss. Han fick inte veta vad vi skrattade åt efteråt.
Jag tittar skamset på dig där du ligger och ångrar så att jag inte åkt upp och hälsat på dig på flera år, alltid skyllt på att jag haft saker för mig för att undvika blicken du gett mig varje gång jag faktiskt har hälsat på. Blicken som säger att jag hälsar på för sällan och hur sårad du är.
Först nu när du ligger på sjukhuset kommer jag och du kan inte ens se mig. Kan inte ens ge mig den där blicken.
Så många frågor jag har som jag inte kan ställa. Och en önskan om att du inte ska lida mer. Jag ser på dig och vädjar med min blick. Nu tittar du upp och blir pigg igen och ler åt mig igen. Annars snälla Farmor så sov, sov djupt.
Jag böjer mig fram och kysser din panna, den är kall.
Förlåt farmor, förlåt viskar jag. Men du öppnar inte dina ögon och andningen fortsätter tungt.