Vet du broder, min syster? Jag såg oss sittandes där på altanen blickandes ut över sjön
Utan värk och med ro
Jag såg oss där så tydligt i ett då som var nu med porten öppen mot det förflutna välkomna nuet för att stilla nyfikenhet
Tid och rum bör mörka och bulta dörrar och tid och rum ger just skeva-
rum
Och fönster kan ge svärta- tills glaset är slaget, luften ren
Blodet spillt på vägen
Andningsnöd när lasten från andra blivit allt för stor att bära
Slumrandes in..
Vaknar vi igen
Syster, min bror- Jag tror vi är olik de andra som biter sin egen svans, inte ser sin svaghet och jagar efter samma sak, igen och igen. När kampen om rikedom, den där perfekta kärleken bara är en illusion av något större. När blickar inte når stjärnorna. När ägodelar inte mättar själen letar de förbryllat nya byten, nya erövringar.
Utan vetskapen om sin egen perfektion i sin egen o-perfektion

Att kampen endast handlade om den största bedrift vi kan göra, skriva vår egen historia och inte andras. Blinda

Bror, min syster- Kanske du med dina ord så olikt mina tänker något helt annat, men jag tror vi enas om att vi är våra egna historieberättare och du skrivs om i min historia, på mitt eget sätt förstås liksom jag kanske nämns i din någonstans i tid och rum
Bakom speglar, framför fönster, under stenar
Då där i framtiden blickandes över sjön med stjärnorna som guide

Ibland är den största bedrift den som görs när man går obemärkt förbi massorna som stirrar in i tomma hål av själar att fylla, o-vetandets om sin egen storhet och att hålet inte funnits eller finns om dom stannat och blickat inåt.
Ibland är den största bedrift den som görs i att vara osynlig
Syster, min bror- Jag tror vi ses snart där i grönskan, när luften är klar, berusade av livet Då i det som är nu. Även om min tro om tid är en illusion och allt sker när det är dags, sker det alltid i rätt tid, Då.
Snart, illusionen av våra liv, våra egna berättelser i tid och rum
Osynliga men tydliga
Nu,Då
Vid sjön;