Nästa år skall jag åka till Venedig har jag kommit på. Min vilsna själ har på sistone helt enkelt utvecklat en outsäglig längtan till just Venedig.

Jag skall vandra på gator och över broar och ha en vacker sommarklänning på. En stråhatt att skyla solens allra hetaste skall jag också ha. Jag skall gå till Markusplatsen bara för att man måste men sedan skall jag smyga iväg lite bortom sådär. Hitta en trattoria där venetianarna själva äter och säkert har den bord med rutiga dukar och ljus istoppade i små billiga flaskor, eller så har den inte alls det, vad vet jag om trattorior i Venedig?

Det är svårt att hitta i Venedig säger de och då tänker jag att det bästa kanske är att låta bli att försöka hitta alls. Jag skall bara strosa runt och dyka ner och upp där jag känner att det verkar finnas något intressant. Det behöver inte vara något jättespännande för andra än jag. Men någon kul sten eller skulptur som på något vis gör en tavla, ett stilleben in natura.

Det är ju å andra sidan så jag alltid gör. Strosar runt dit själen verkar vilja, äter och dricker gott.

Men det är något med Venedig, något som pockar och drar. Det är knepigt det där, med något som pockar så. Det är som att det skulle finnas en liten venedigsjäl mitt i mitt undermedvetna och den där själen den bankar och slår mot taket till mitt medvetna jag. Vad den vill har jag ingen aning om men venedigsjälar skall man lyda tror jag. I alla fall när de bankar sådär oupphörligt.

Så nästa år