Jag har precis vant mej vid dej.
Där jag sitter och tittar ut genom fönstret
i mitt trygga hem.
Vi har inte träffats på ett tag, Och vädret är dunkelt.
Det är knäpp tyst.

Du är fortfarande ett mysterium för mej.
Mysterium, Såsom rymden och annat som är svårt
att greppa, Attraherar mej.
Men samtidigt räds jag det jag inte vet.
Att rymden ska kasta en komet
och spränga min trygga boning.
Och att det ska förbli knäpp tyst.