Sneglingar på telefonen
isklump vid hissljud
sms att spara som utkast

tänker dig
glömmer rummet
tappar fokus
kommer på mig själv
att sluta andas

Jag sa att du var min luft
du kontrade med total
förlamning utan min kärlek

varför är det då jag som behöver
bärhjälp och syrgas
medan du underhålls med barhäng och efterfest

jag tänker på när du skrattade åt mig
hade aldrig förstått mig på stjärnbilder
du pekade och visade
smekte och log med glimten

vi var hos dina föräldrar och jag låste dörren till ditt gamla tonårsrum
sedan la du dig mellan mina ben
drog täcket över våra huvuden
viskade att jag gjorde dig galen
du behövde mig
jag var det enda som betydde

Ge mig litet tecken baby
på att jag får ligga där igen
soffan är hård här
är rädd att jag
slutar andas