~*~

Det fanns en tid i min fördärvade ungdom
När på något sätt jag misstänkte att all sanning
Det var vida känt om efter dödens överlevnad
Av hela mänskligheten: jag allena [170]
Visste intet, och den väldiga sammansvärjningen
Av böcker och människor dolde sanningen för mig.
Sen kom den där dagen då jag började att tvivla på
Människans friska sinne:  Hur kunde hon leva utan att förstå
Fullt vad gryning, vad död, vad fördömelse
Medvetandet bortom kryptan åväntade?
Och slutligen kom så den sömnlösa natten
Då jag beslöt mig för att kämpa och utforska den

Vladimir Nabokov 1962

LPWJ svensk version 30/06/09