~*~

Hon kunde fortfarande tala.  Hon tvekade, och trevade, och fann
Vad som först tycktes vara ett ändamålsenligt ljudande namn,
Men från angränsande celler tog så bedragare
Ordens plats som hon behövde, som hennes blick uppenbarade
Stavade bönfallenhet som hon sökte i hopplöshet
Att resonera med monstren i hennes hjärnas vett.
Vilken stund då gradvist degenererad
Väljer återuppståndelsen?  Vilket år?  Vilken dag?  [210]
Vem har stoppuret?  Vem spolar tillbaka bandet?
Är några mindre tursamma, eller flyr vi då alla landet?
En syllogism:  andra människor dör; men jag
Är inte en annan; därför så dör jag inte idag.

Vladimir Nabokov 1962

LPWJ svensk version 02/07/09