Våra drömmar äts upp utav havet.
Det havet i våra själar.
Vi drunknar. vi är båda en fara för oss själva och varann.
Vi flöt på ytan den dagen. Allt var nästan perfekt.
Solen störde dej men jag var dina moln.
Våra hav kokade.

När du simmade hem och jag såg hur du
suddades ut mot horisonten, började jag tänka.
Tänker du sänka min båt min vän?
Tänker du lämna mej kvar?
du bara blinkade som svar.
Rosorna ser så vackra ut under vattnet,
det är så grumligt att taggarna inte syns.

Jag ber, Jag ber, Slå inte sönder min fasad.
Jag är inte redo att vända blad
i mitt komplicerade hav
jag är så förbannat rädd för att ramla av.

Dina ögon, Kan dom fokusera, Kan dom se?
Kan dom se vad som händer deras ägare?
Det händer ofta att jag begår det misstaget,
Att bli blind av det salta vattnet.

Och därute hör jag rop,
jag är ledsen
jag klarar inte av att svara
Låt mej simma någon annan riktning
en annan rutt.