1995. Vinter. Kväll.

Det brinner i min vänsterhand. Det syns inte,
men jag känner hur den värker,
pulserar som en skadad ådra.
Blyertspennan i handen är varm. Kladdig.
Av ilska, av sorg, av glädje. Av förvirring.
Mest av allt är det nog alltihopa.

Pappersarken under min nu blysvarta hand,
är ett slagfält. Det började ganska lugnt,
men är nu ett mörkt hav av våldsamma pennstreck,
som flyter ihop i något slags organiserat kaos.
I mitten av det stora mörka, finns en gubbe.
Han är rätt lång, har jeans, krulligt kort hår
och en suddig skjorta, som jag har sett
alldeles för många gånger. Han byter inte kläder,
eller iallafall inte så ofta.
något svart sticker ut från munnen på leendet.
En rinnande snus, tänkte jag, men det ser mer ut
som grått dregel.
Pappa är kanske inte så ful," tänker jag tyst och
tar fram mitt suddigum. Jag tänkte bara sudda bort
snuset men hela ansiktet följer med.
Även fast jag inte ser det då,
gör porträttet plötsligt sig själv rätta.
Dörren till mitt rum öppnas, och jag sveper
ganska snabbt undan teckningen.

"Det är kvällsmat." Han är inte trevlig, det kanske
är en av de läskiga kvällarna, när han pratar
om allt det där jag inte är gammal nog att förstå.
"Jag är inte hungrig." Jag känner hur det kurrar i magen,
för visst är jag hungrig. Men jag vill inte äta.
Inte nu, inte med honom.
"Okej..." Han står tyst ett slag.
Jag betraktar honom ur det dova, sneda ljuset
från min skrivbordslampa. Han tittar ner i golvet,
och har händerna i fickorna. Gräver runt i dom där lite.
Jag undrar vad han letar efter? Han rör ena foten,
sakta fram och tillbaka. Det ser nästan hotfullt ut,
tror jag. Det vet jag inte säkert.
Det kanske mest ser kul ut om taklampan är tänd.
"Du ska inte lyssna på vad mamma säger om allting."
Jag vet inget bra svar. Jag lyssnar alltid på mamma,
och bara på mamma. Kan jag ljuga för pappa?
"Okej pappa."
"Hon snackar bara en massa skit. Jag är frisk,
och det är ju det viktigaste."
Han tittar upp i taket nu istället. Jag tittar också upp,
fast jag ser ingenting där. Det är bara mörkt.
"Du kommer inte undan dom Jonas, det gör inte jag.
Det har jag aldrig gjort, och är glad att jag inser det.
Ju förr du fattar det, desto bättre."

Nu kommer meningarna igen. Som inte har någon
vettig början, och inget riktigt slut. Han kan babbla sådär,
flera timmar i streck, utan att han verkar märka det.
"Det är bara inte som det ska Jonas, man får ju
inte göra någonting, och man får inte göra det heller!"
Han börjar låta sur. Jag undrar om han såg teckningen,
så jag flyttar mig lite till sidan så armen ligger över den.
"Dom är alltid och ska göra livet till ett helvete."

Dörren på nedervåningen öppnas, och redan på de
tre, fyra första stegen hörs att det är mamma.
Jag hoppar upp från stolen och rusar förbi pappa.
"Lyssna inte." Tycker jag att han säger,
men jag bara låtsas om att det inte hördes.
Ner för trappan och krama om mamma.
Hon har på sig den tjockaste vinterjackan hon har,
och är helt snöig.
Det känns snabbt så hemma och bra igen,
även fast jag vet att pappa kanske kollar på teckningen,
kollar på den just nu.
"Vill du ha kvällsmat?"
"Ja mamma, jag är jättehungrig!"