Prolog

Ännu en gång stod numret framför honom.
Skräcken, blandad med skam,
avlöste en djup suck som satte ett spår
av ånga i den kalla luften.
Han kände på handtaget, men släppte snabbt.
Detta kanske inte var den rätta vägen ut?
Likt en novemberbäck som sakta fryser till is,
sved hans blod.
Det var svart och smutsigt.
Jävligt äckligt.
Utan någon större eftertanke försökte han
rycka upp dörren. Den gjorde motstånd,
som en normal dörr gör när den är låst.
Han hade glömt att även denna dörr hade nyckel.
Det var dock ingen vanlig dörr.
Den ledde varken in eller ut.
Trots alla år som gått, kom han snart ihåg
att nyckeln låg inklämd vid dörrnumret.
Den var rostig och lite blöt, men hade
i övrigt samma utseende som för trettio år sen.
En vanlig husnyckel,
såg inte mycket ut för världen.
Just för detta var det så farligt.
Oskyldigt på låtsas.
Han tvekade några sekunder.
Tog ett djupt ett andetag,
kände den mörka luften fylla hans lungor.
Därefter satte han i nyckeln, och vred om.
Nyckeln fyllde sin plats i denna värld,
vilket även han var tvingad att göra.
Han såg upp mot himmelen, med tårar i ögonen.
Det våta filtret gjorde de tunga molnen
om möjligt mer grumliga,
men vad gjorde det å andra sidan för skillnad?
Vinden tog några sekunder på sig att torka
ut det salta vattnet
som försökte säga åt honom;
gör inte det här.
Men han visste att det var försent.
Han hade grubblat för länge,
och hade det funnits en annan lösning
skulle den redan uppenbarat sig.
Med svagt handlag tog han åter i handtaget.
Det började regna, inte kraftigt utan sakta.
Den typen av regn som inte avbryter,
som bara försvagar.
Änglarna kanske kände sorg.
Det gjorde inte han. Han öppnade dörren,
och steg in. Det var kallt, fuktigt och lukten
av död gjorde såg påmind.
Dörren stänges med en stor smäll,
och det var nu både helt tyst och helt svart.
-Så du har äntligen bestämt dig?
Rösten lät likadan som den
hade gjort första gången.
Fortfarande lika lugn, betryggande.
Men bara på låtsas.
-Ja.
Han kände sina stämband vibrera,
och munnen röra sig. Men inget mer.
Det fanns inget mer att känna.

-Gott. Jag måste erkänna att jag
inte förväntade mig detta.
Jag har väntat länge på dig.

-Vissa beslut kräver tid.

-Riktigt.

Utan vidare ordbyte, kom slaget i magen
som en explosion av
den sista livskraft han hade kvar.
Några korta sekunder forsade blodet,
men det gjorde inte ont.
Det var trots allt över.
-Farväl, ta nu väl hand om dig.
Golvet var kallt och luktade mögel.
Hans sista tanke plågade så djupt att
inte ens döden kanske skulle befria.
"Tänk om inte."
Ansiktet stirrade tomt medans det badade
i hans egna blod. Sedan blev tyst.
För alltid.