ÄlsklingsJakob--Neka--Svara--

Hon kastade sig i bilen, startade utan bälte
och körde iväg iväg ner för snåriga smågator.
Några få fönster var tända men i övrigt lyste
tecken på liv med sin frånvaro.
Hon kom äntligen ut ur alla smågator,
och nådde några av de få trafikljus
som hon behövde passera på färden.
Huvudgatan genom stan fick en otrolig
brist på kulör när natten lade på.
Till vänster gapade busscentralen tom.
Till höger fanns några orangea skyltar,
som hänvisade till något insomnat vägarbete
som aldrig verkade bli klart.
Mobilen vibrerade igen, det lyste rött i ljusen.
Inga andra bilar,
och hon tog det som ett totalt hån.
Ingen, absolut ingen skulle få en minsta
chans att hindra henne.
Inte en chans i världen.
Hon kastade bak mobilen och ignorerade den.
Hon gasade iväg på
kullerstensgatan så burkarna
på golvet i baksätet skramlade.
I backspegeln såg hon hur
trafikljusen skiftade till grönt.
En skarp sväng ner förbi Fêsketôrget,
och sedan ut till höger vid bron över vattnet.
Vänern var ilsken inatt, och vågorna piskade
mot de få fritidsbåtar som ännu
inte förflyttats från de utsatta kajplatserna.
Hon kom upp på Dalbron och passerade
en eller två andra bilar.
Hon kunde undrat vart dom skulle vid denna tiden,
om dom ville fly.
Istället tänkte hon enbart "framåt, framåt".
Till vänster var hamnen där ett större fartyg
kämpade för att hålla sig kvar
i såna förtöjningar. Vänern ville äta upp
denna stora anomali i metall.
Till höger såg hon inte mycket,
bara svart vatten mot en nära horisont,
som inte gick att urskilja särskilt bra.
Det var fortfarande helt svart ute.
Efter bron kom en längre sträcka på en större väg
och därefter en sväng.Hon bävade för detta.
Bilåkningen i stan var inte monotom, vad hon nu
var tvungen att klara var att fokusera,
inte slappna av, tro att det var över.
Hon var tvungen att känna sig lika forcerad.
På sidorna passerade granar och tallar i suddigt filter.
De stansades ut till ett enda stort, mörkt träd.
Hon passerade vad som kändes som Sveriges alla bilar.
I realiteten passerade hon kanske
tjugo bländande ljus på några timmar.
Varje bil som åkte förbi henne påminde
henne om varför detta var så tvunget.
Det var den sista spiken i den kista
som hon så länge mentalt bebyggt.
Det var hennes coup de grâce, hängivet tillägnat Jakob
och helvetet han hade fört med sig.
Nästan framme vid den korta vägen in i skogen
sträckte hon sig efter mobilen.

27 missade samtal - ÄlsklingsJakob.
Du har 20 nya meddelanden i
röstbrevådan, ring 222.
Från utlandet? +46222.

Hon raderade samtalsloggen och hans nummer.
Han skulle inte finnas mer.
Smsen hon sparat, om bättre tider och
hans tveklösa kärlek, var nu borta.
Det började regna i någorlunda takt.
Intervall på torkarna.
Hon knappade in numret hem ännu en gång.

-Carina, hallå?

-Hej mamma, jag är ute vid stora vägen nu,
snart framme.

-Vad bra, jag är lite piggare nu med,
klockan är ju mer..

En tung gäspning hördes från Carina.

-När du kommer hit ska vi prata du och jag,
jag är jätteorolig för dig.

-Ja.. Men pappa då, ska inte han vara med?

-Nej du, se jag vet inte vad det
tagit åt folk men han åkte iväg för någon timme sen!
Sa inget om var han skulle eller något.
Jag fick en kram, ett hejdå och vi ses.
Jäkligt konstigt, ursäkta språket, men jag vet inte..-

Ungefär i den sekunden slutade Medina lyssna och se.
Hon hörde ingenting. Hon hörde inte mammas prat,
och hon hörde inte den mötande
lastbilens frenetiska tutande.
Hon såg inte dess bredsladd som täckte hela vägen.
Hon hörde och såg en enda sak.

Pappa hade just blivit mördad.