Tystnaden skriker i huset hela morgonen.
Mamma packar väskor, rusar omkring, och pappa tittar bara på.
Hon är i deras rum, uppe på vinden, tillochmed mitt rum rotar hon runt i.
Hon fyller väskorna till bristningsgränsen, så dom nästan ser ut som monster.
Vi kanske ska åka på semester? Det var längesen sist och det vore roligt.

Pappa ser ut som spöket Laban, fast utan leendet. Han stirrar i golvet.
Jag undra alltid, när han gör så, vad han letar efter?
Jag tittar på samma punkt men ser bara en grådaskig matta och lite damm.

Mamma går in på toa, och pappa står kvar, precis lika tyst.
Det är hemskt när de skriker, men när det är så mördande tyst,
är det nästan värst. Jag vill prata, hjälpa till, försöker öppna munnen.
Det som kommer ut är ett lågt kvidande ljud, mer lyckas jag inte åstakomma.
Pappa ser upp på mig för en kort sekund, och en mer tom blcik har jag aldrig sett.
Den säger ingenting, inte ens det. Den existerar knappt.
Ansiktet återgår till sin lutande position mot golvet.

Mamma kommer ut från toaletten, och säller sig på knä framför mig.
"Jonas, jag måste ställa en väldigt svår fråga nu.
Tänk på att inget svar är fel, och du får göra precis som du vill."
Jag undrar verkligen vad det är , för första gången på länge är jag nyfiken.
"Vill du bo med mamma eller pappa?"
Frågan kräver egentligen inget svar, jag vet redan vad jag vill.
Jag blir förvånad när jag rör på läpparna.
"Pappa." Det är tyst några sekunder.
"Nä, jag skoja bara. Jag vill bo med dig mamma."
I kontrast till idag, tänker jag på hur hemskt det är,
att jag som femåring är ironisk angående något så omvälvande. Tragiskt.

Pappa tittar på mig, men säger ingenting.
Mamma suckar lätt och sätter på mig mina skor.
För första gången på hela morgonen, säger pappa något.
"Åker du nu, är du aldrig mer välkommen hit."
Mamma svarar inte, öppnar dörren och vänder sig om.
"Hejdå."

Vi går ut i bilen, jag sätter på mig bältet men känner mig knappast säkrare för det.
"Vi ska flytta till Grästorp, du vet där dina kusiner bor.
Du ska börja förskolan där till hösten. Jag har skaffat en lägenhet där.
Det är bra att jag slipper åka så långt till jobbet också."
"Mm." Jag förstår inte någonting.
Mamma startar bilen, och jag ser ut från bilfönstret till dörren,
och hallfönstret. Pappa tittar på mig, och för första gången i mitt liv
ser jag att han är ledsen. Han är också arg.

Mamma kör iväg.