1995. Julafton. Förmiddag.

Det är tyst i farmor och farfars lägenhet.
Nog finns det folk runt matbordet, men det är tyst.
Bortsett från tonerna av en bortglömd jul-LP,
säger ingen eller inget någonting.

"kan du matte, Jonas?"
Jag har aldrig riktigt gillat min farbror Mikael.
Mamma sa att han är konstnär, och lite knäpp sådär.
Jag vet inte vad konstnär är, det låter konstigt.
Jag tycker bara han är skrämmande. Han byter humör
så snabbt, att man inte kan räkna med honom.
Jag har lärt mig att räkna med folks handlingar,
och reaktioner, för att jag är tvungen. Men farbror,
han är för svår att tyda.

"Jag kan inte så mycket matte."
"Vad är kvadratroten ur 16?"
"Jag vet inte..." Jag vet faktiskt lite. Inte om kvadratroten,
men jag vet att han frågar för han vet att jag inte kan sånt.
Och att han säger det för att känna sig bättre än mig.
Tanken slår mig, att det är väl kanske patetiskt,
att vara runt 40 och jämföra sig med en 5åring.

"Det är 4, Jonas. Lär dig det, 4 gånger 4 är 16."
Mamma tittar ner i bordet, farmor står vid spisen,
farfar sitter i hallen. Pappa sitter bredvid mig.
Han ser irriterad ut. Då kan han säga vadsomhelst,
utan anledning. Med lite tur säger han något jag förstår.
Snart kommer det, det slutar vara tyst snart.
"Fan vad du är dum, Jonas. Kvadratroten är enkelt."
"Håll käften Mikael."
Jag förstår lite, att dom svär åt varandra. Först.
Men när dom höjer rösterna, och farbror Mikael
börjar skrika att jag är dum i huvudet,
slutar jag förstå. Eller så slutar jag att lyssna.
Jag håller för öronen, men det hörs för mycket ändå.
Mikael bråkar om att jag är dum, tror jag.
Pappa håller inte med och jag tror det är därför
som han skriker han också.
Det ringer i huvudet, av höga manliga röster som äter
upp allting omkring. Julkänslan finns inte där,
fast jag vet inte vad det är. Men mamma sa det förut.
Till mig.
Skriken ekar i huvudet, Mikaels röst borrar ett hål
i mig, och jag vet inte var jag ska gå.
Jag trycker in fingrarna i öronen men det hjälper inte.
".. måste ju för fan lära sig att fatta sånt för att klara sig!
Ska han vara en idiot när han växer upp?
Som när du växte upp?"
"Tysta!"
Det blir tyst. Eller, nästan. Man hör mig gråta,
fast inte så högt. Farmor lämnar spisen och går och
tröstar mig.
"Om inte du sköter dig, så åker du ut Mikael."
Hon låter inte arg, bara betryggande. I hans öron
tror jag det låter som att hon är besviken,
och det tror jag att hon är.
"Hm..." Han skruvar lite på sig i träsoffan.
Pappa tar in en ny snus, och ser inte gladare ut ändå.
Jag undrar varför han snusar om det inte gör han glad.

När farmor är klar med maten och ställer fram den,
äter Mikael jättefort. Han tar så mycket tallriken rymmer,
och äter som om han aldrig skulle få äta mer.
"Nu skiter jag i det här."
Han reser på sig, skjuter ut bordet så det skramlar,
går ut i hallen och smäller igen dörren, jättehårt.
Om det var tyst förut, så är det verkligen tyst nu.

"God jul..." Farmor ser ledsen ut när hon säger det.
Den är inte så god. Den smakar mest ilska och snus.
Och några brända köttbullar.