Medina vaknade med en våldsam smärta i halsen.
Det luktade avslagen öl från en påse på golvet,
några fimpar vid i ett askfat på sängkanten
glödde ännu. Det luktade som krossad, slaktad idyll.
Teven stod på fortfarande, trots att klockan var
över 3 på natten.
Dova snarkningar antydde att Jakobs kväll och natt
spenderades med sprit och förmodligen
en stor dos ångest.
Gårdagen hade varit värre än någonsin.



Bilnycklarna hade varit försvunna och
drivit Jakob till vansinne.
Han ruskade om Medina och skrek.

-Var fan har du lagt mina nycklar din jävla hora?!
Jag vet att du gömmer dom
för mig men det har du jävlarimig inget för,
det ska du fan veta!

-Men jag vet inte var dom är, Jakob, snälla lugna..-

Första slaget var alltid det hårdaste.
En bekräftelse på att hennes
hobbypsykologi hade misslyckats ännu en gång.
Trots tusen samtal,
och lika många löften, var dom åter på ruta ett.
Numera orkade hon varken skrika eller gråta.
En slagen, död blick framkallade
mindre reaktion, så kanske han inte
slog lika mycket.
Det gjorde han dock denna dag.
Jakobs våldsamma ruskande
av Medinas bräckliga kropp
avslöjade ett klirrande ljud. Jakob
stannade till för några sekunder.

-Vad i helvete...

Hans ena hand höll henne hårt i håret
medans den andra osystematiskt
försökte gräva fram nycklarna ur
Medinas tydligen djupa fickor.
Hon var bara tyst. Det gjorde ingen skillnad
om hon berättade att
hon kvällen innan hämtade honom hos
hans kompisar då han spytt ner
hela värdens lägenhet så dom kastade ut honom.
Hon valde att inte berätta
hur han bönade och bad på mobilen
att hon skulle hämtade honom,
att han behövde henne och älskade henne så.
För en kort stund hade hon en gnutta hopp.
När hon kom fram och hittade
en medvetslös kropp var hoppet återigen borta.
Till slut hittade han nycklarna i hennes
bakficka på hennes slappa jeans.
Han höjde först näven och
hon sänkte huvudet, väntade på slaget.
Istället fick hon en bilnyckel intryckt
i munnen med en sådan kraft att
det blödde smått ur tandköttet.

-Där kan du fan gömma nycklarna!

När nyckelknippan var helt omsluten
i gommen tryckte han till med handflatan,
så nycklarna rispade upp halsen.
Blodet började rinna längs med
hennes nariga läppar, passerade hennes
fräkniga haka och droppade till slut mot golvet.
Ett sista slag över bakhuvudet fick
avsluta för denna gången.
Han körde in näven i munnen på henne,
ryckte loss nyckelknippan ur hennes
sargade halsöppning. Medina föll ihop
och Jakob slängde igen ytterdörren
så en fotoram ramlade ner.
En bild på ett lyckligt par som skulle skaffa barn,
barnbarn, villa, hund och hela paketet.
Ramen var lika trasig som verkligheten.

Hon reste sig ur sängen, tvingade sig
att sitta upp på sängkanten.
Den svällande magen gav en tröst.
När hon lämnade honom skulle hon
inte vara ensam. Den enda frukten av
förhållandet fanns inom henne,
växte och kämpade för att komma ut i världen.
Hon sträckte sig efter sin
mobiltelefon på nattduksbordet.
Radioklockan visade 03:45.
Värken i huvudet och halsen skrek efter lindring,
en lindring som låg en lång natt borta.
Sakta, sakta tryckte hon fram numret.
Jakob fick inte vakna.

-Va? Jag svarar ju nu Sven... Carina, hallå?

-Hej mamma.

-Medina? Herregud, varför ringer du
vid denna tiden? Har du någon aning
om vad klockan är?

-Mm. Jag behöver.. Alltså.. Kan jag komma till er?

-Va? Nu? självklart älskling, men jag förstår inte.
Har det hänt något?

Carina hade inte en aning om vad som pågick.
Inte Sven heller.
De var inte mer blåögda än andra,
men Medina var mästare på att agera mur.
Det hade hon alltid varit.
Dom visste om barnet och planerna.
Men inget om verkligheten.

-Jag tar det gärna när jag kommer fram.

-Nej okej, visst går det bra så gumman.
När kommer du?

Jakob vred sig i fåtöljen med en mörk suck.
Sov han verkligen?

-Jag åker nu.

-Okej älsk..-

Hon lade på samtalet och ställde sig upp.
Såren i halsen brände fortfarande som
eld mot öppet kött.
Spegeln framför henne berättade en historia
hon helst skulle vilja förtränga.
Rött och slitet hår på ett benigt ansikte.
Hon tyckte trots allt att både
smalheten och fräknarna passade henne väl.
Blåtiran gav ett sämre intryck.
Underkläderna var sexiga och i spets.
Från tiden då hon ville göra honom väl.
Nu var det bara vad som råkade vara rent
efter att hon hade försökt
duscha bort allt som gjorde ont.
Magen buktade utåt i allt raskare takt,
och gav en stark kontrast mot
hennes betydligt smalare kropp i övrigt.
Bristningar syntes på några ställen.
Hon började leta efter något att ta på sig.
Som inte luktade antingen
sorg, öl eller ett trasigt och misslyckat liv.
Rummets enda fönster gav ett sken från
gatlyktorna genom persiennerna,
och delade in hela rummet i smala strimmor.
Hon satte på sig en morgonrock
och struntade i de andra kläderna.
Dom stack som nålar mot hennes hud.
För mycket minnen.
Med mobil i handen gick hon ut i vardagsrummet.
Mycket riktigt, Jakob sov, om än inte så tungt.
Han vände och vred sig i fyllesömnen,
och såg lika oskyldig ut som alltid när han sov.
För en sekund tvekade hon,
men hejdade snabbt sin invanda tankemönster.
Det fanns ingen räddning för varken
henne eller honom. Inte ihop, iallafall.
Hon tog på sig ett par sandaler och sträckte sig
mot det högt uppsatta nyckelskåpet.
Rasslandet pågick några sekunder
när hon dirigerade mellan soprum,
förråd med mera.
När det slutade hördes inga mer snarkningar.
Hon vände sig om och såg en
oförstående, pojkaktig blick från
den unga mannen i fåtöljen.

-Jag går ut på en promenad.

I sin flyktiga sömn godtog han den
värdelösa bortförklaringen och somnade om.
Hon tittade på honom i några minuter.
Hans långa, blonderade hår gav en falsk fasad.
Det någorlunda vältränade bröstet rörde sig
sakta upp och ner. På golvet nedanför
honom låg några tomma burkar.
På teven visades en dokumentär
i repris om alkoholism.
Förbannat ironiskt, tänkte hon.
Dörren gick upp lättare än någonsin.
Att stänga den var jobbigare.
Inte fysiskt, men dörren bestod till
större delen av inspärrad ilska,
trasiga tallrikar och annat som
man inte ville visa upp.
Hon kände en tår trilla ner långsamt,
långsamt för hennes kind.
Hon blinkade några gånger,
som om hon bara fått smuts i ögat,
och tryckte till dörren med hela kroppen.
Den gick igen som den skulle.
Trapphuset var nedsläckt och det var svårt
att se nedanför sig mer än
några decimeter. Det var ingen bra idé att tända.
Om någon granne vaknade
skulle ett onödigt småprat kunna räcka
för att Jakob skulle inse.
Han fick inte inse förrän hon satt
i säkerhet hos föräldrarna.
Först då hade han all rätt i världen att inse.
Det var det enda han skulle få göra.
Vid utgången läste hon på adressförteckningen.

Fredriksgatan 12 - Jacob Fred / Medina Elwin.

Inte länge till, tänkte hon.
Dörren ut från trapphuset gick något lättare
att öppna och stänga än lägenhetsdörren.
Väl ute var det kallt och blåsigt.
Den ljusblåa och alldeles för stora morgonrocken
dansade under henne.
Gatlyktorna lyste som trasiga väktare över henne,
och färgade fasaden
på hyreshuset i en något pissgul, mörk nyans,
istället för det gräddvita.
Bilen stod på parkeringen en kort promenad bort.
Hon började röra på sig, och med hjälp av
den kyliga vinden i ryggen
kändes hennes steg ganska lätta.
Hon var inte lycklig för stunden,
men det fanns någonstans en nystartad låga av hopp
att hon kunde bli det.
Parkeringen låg mitt emellan några trevåningshus,
och hyste inte många bilar.
Ett antal nyplanterade små träd runt i kanterna
av parkeringen kved sig i kylan och blåsten.
Det var en sällsynt bister septembernatt.
Den gamla vinröda Volvon var till en början Medinas,
men Jakob hade gjort anspråk på den,
ungefär som han "ägde" henne. Hon såg på den
stora fula plåtskapelsen och såg någon slags humor
i att något så fult och onaturligt skulle bli hennes räddning.
Humorn varade inte mer än någon sekund.
Mobilen började vibrera.