1996. Vår. Kväll.

Det vore lättare om jag inte fanns.
Jag vet det, för det känns. Och allt bygger på
att det är känsligt, så det måste vara så.
Jag har lärt mig att det är känsligt att leva.

Jag är gammal nog nu.
Inte för att förstå varför ni bråkar,
men för att veta varför.
Det är för jag är ivägen, och förstör för er.
Jag borde egentligen ha massor av frågor,
men jag kan bara komma på en.
"Varför?"
Pappa tittar på mig med en underlig blick.
Han spelar gitarr, och är alldeles tyst.
"Varför vad då?"
Hans blick går ner mot gitarren igen.
"Vad har jag gjort för fel?"
"Men Jonas, du har väl inte gjort något fel?"
Nu ljuger pappa också.
Pappa, mamma, farmor, farfar.
Alla ljuger utom jag, för jag vet och ljuger inte.
Jag är ingen lögnare, jag är bara dålig.
"Jag borde inte finnas."

Pappa reser sig från soffan, men innan han hinner
säga något har jag redan börjat småspringa upp
för trappan, och in på mitt rum, den relativa tryggheten.
Pennor och papper är strödda överallt nu.
Det brukade vara bra ordning här, men allt är nu
omkringkastad, varken avslutat eller påbörjat.
Ungefär som jag. En enda oordning som är ivägen.

Jag sätter mig för att rita något, och sansa mig lite.
En stridsvagn tar form, lite ful och bucklig.
Bredvid är en pojke, med kort hår och en ledsen mun.
Han står bredvid stridsvagnens kanon,
med huvudet tätt intill.
Ovanför är en gubbe och en gumma,
med ögon men ingen mun.
Kanonen skjuter pojken i tusen bitar, med en smäll.
"Kabom", skriver jag bredvid trasslet av blyerts
som föreställer en explosion.
Jag ritar till leende på de munlösa figurerna.
Synd att jag inte har en stridsvagn.

Pappa skriker på mamma, om ett skåp eller nåt.
Det är oviktigt, han kan skrika om vadsomhelst.
Mamma springer upp för trappan och stänger in sig,
på mamma och pappas rum.
Jag vet vad jag måste göra, som vanligt.
Det som är mitt fel ska jag ta ansvar för.
Jag vet sen innan att toalettpappret är slut,
så jag tar min teckning och skrynklar ihop den lite.
Den duger nog att torka tårar med.

När jag öppnar dörren ligger mamma i sängen,
med huvudet nedtryckt mot en kudde.
Den ser helt våt ut.
"Förlåt mamma."
"jag orkar inte mer...", viskar hon fram.
Det är nästan så hon inte vågar säga det.
"Jag vet mamma. Jag ska försvinna."
Antingen hörde hon inte, eller lyssnar inte.
Men hon börjar gråta väldigt mycket mer,
som en slags våg.

Eftersom jag inte har en stridsvagn,
tänker jag att om jag håller andan hårt nog,
så kanske jag inte exploderar men iallafall dör.
Inte jättemycket men tillräckligt sådär.
"Men Jonas,", snyftar hon fram.
"Du är helt röd i ansiktet, varför håller du andan?"
Jag tappar koncentrationen och släpper ut luften.
"Förlåt mamma."
Men det är inte ditt fel!"
Hon menar det. Men man kan nog mena en lögn.
"Förlåt."

Utanför kör tåget förbi.
Dess metalljud tuggar sig fram, fort men ändå sakta.
Det är inte spännande längre när tåget kör förbi,
det påminner bara om att jag funnits för länge.
Om jag ställde mig framför tåget,
skulle allt bli bra.
Inget mer metalljud, inget mer skrik, inget mer bråk.

Inget mer alls.




Jag fick varken modet eller chansen,
att sätta min plan i verket.
För utan att jag visste, var det nästan slut,
och jag behövde inte explodera eller dö.
Några månader gick, till sensommaren.

Om det var slutet på början, början på slutet,
eller bara början, det vet jag inte än idag.
Och jag får nog aldrig riktigt veta,
vad dom exakta konsekvenserna var,
dagen jag fick välja.

Om jag ville bo med pappa,

Eller med mamma.