Mitt livs största dag.
Att se dig för första gången.
Jag skäms att jag tänkte:
-Hoppas han inte har en ful näsa…

Sen började ett förvirrat helvete.
I värmen kämpade du och jag
på neonatal.

Jag sjöng dig Vargsången
i sommarmörkret.
Tyst för att inte störa de andra
nyfödda.

Jag sjöng och vaggade dig.
Och när du sov
satt jag fast i bröstpumpen
med mina tankar.

Trots att vi jobbat på med maten
fick du slang i näsan.
Du gick inte upp i vikt, sa de.

Vem var det som höll oss kvar?
Varför fick vi inte åka hem?
Varför kunde inte nappflaskan duga?
Så många varför…

En vecka gick.
Mina ben var som elefanters´.
Värmen fick dem att blåsa upp.
Har aldrig sett mig så´n.
Har aldrig varit så sen dess.
Vi fick veta:
Läkarna undrade kring dig.
Att allt inte var som det ska…

Jag fick veta det ensam.
De trodde jag märkt.
De trodde jag hade barn.
Du är min första.
Hur skulle jag veta hur
det skulle vara?

Jag visste bara att du var
ganska trött så jag kallade dig
Prins Törnros.
Jag förundrades över att du inte
tog tag i mitt finger som jag
sett en massa nyfödda göra.
Men hur skulle jag VETA?

Vi kämpade tillsammans, du och jag
…och vi fortsätter så.

Du är min Prins Törnros.
Du är gudomligt vacker.
Din själ.
Och kanske allra mest:
Din näsa.