Vattnet rann sakta ner i mina ögon.
Stora, tunga droppar från
himlens ögon.
Kanske grät änglarna inatt.
Barfota i skorna gick jag ut genom grinden och
ut i regndropparna som föll överallt,
på mig, på fönstret, på marken.
Himlen var grå,
och det var mörkt i månens frånvaro.
Vattenklumparna hamrade på taken och
den svala luften fick mig att rysa.
Mitt hår dröp av regnet och
jag visste inte om det som rann på mina kinder
var regn eller tårar.
Jag tillät långsamt tanklöshet att ta plats i tanken.
Jag kände musik i kroppen
och märkte hur jag började dansa.
Dansade mjukt till melankoliska toner
av änglatårar.
Inga problem i hela världen
kunde nå mig,
och min tröja klibbade på överkroppen.
Blötare och blötare dansade jag
på gräsmattan.
Jag tänkte att om någon skulle se mig där
dansande till musik som inte fanns
i regnet på gräsmattan
dyngsur med ett leende,
då skulle den tro att jag var galen.
Kanske var jag också det,
galen i livet.
Men just där, just då
så var jag fullkomligt och
totalt lycklig.