Jag minns faktiskt att det fanns ett potatislov i min barndom. Åtminstone kallades det så någon gång i oktober. Det var väl ingen i staden som for ut på landet för att plocka potatis men man berättade för oss att barnen utanför staden behövdes för böndernas potatisskörd.
Potatislov.

Detta var för ungefär sextio år sedan och lovet har förbytts till några dagar vid All Helgona Helgen - kanske tror barnen idag att det är Halloween vi firar.
Men hur vi än ser på saken, visste barn före mitten av 1900-talet vad det ville säga att skörda ett av våra viktigaste födoämnen. Majoriteten bodde ännu på landsbygd. Potatis och jords doft var en familjär erfarenhet.

Så är det ju inte idag. Potatis förekommer hela antingen i mörka påsar eller kommer de ut ur stora pappkartonger på ICA, där man öser upp dom med en ståltrådsskopa. I bearbetad form uppträder potatis numera också som tunna friterade skivor och kallas då chips. I paket kan man vidare köpa ett pulver, som med vatten gör ett slags mos.
Men jordig, riktigt sekundfärsk finns knappt potatis längre att tillgå. Om man nu inte har en egen täppa och kan gå direkt från jord till gryta. Det är bara då som färskpotatis smakar färskpotatis. Bara då och endast då. Gudomlig med smör. Som sparris.

Igår tog vi några stånd här hemma. Barnbarnet Veronika, 5, var med sin morfar. "Får jag försöka", sa flickan ivrig. "Får jag dra!"
Och hon grep om blasten och drog med hela kroppskraften. Upp kom hela potatisskörden.
"Så fina!", sa flickan. "Jag visste inte att det såg ut så".

Och med jordiga fingrar plockade morfar och Veronika potatis. Kände doft av blast. "Nu räcker det nog", säger morfar. "Kom så tvättar vi dom. Kan du ta med lite dill?"
Nöjda traskar vi upp till vårt hus. Morfar bär potatis. Flickan stolt ett knippe dill. Här finns åtminstone kopplingen kvar mellan produktion och konsumtion.

Morfar hoppas, att fler barn får tid att bevittna undret, när mat kommer rakt upp ur jord.