~*~

Ur den lackerade natt, en vit halsdukssprätt till friare
Skulle aldrig komma för henne; hon skulle aldrig fara iväg,
En dröm som en lätt slöja och jasmin, till den dansen.
Vi sände henne, dock, till ett château i Frankrike sen.
Och hon återvände i tårar, med nya bakslag,
Nya bedrövelser.  Då alla vägarna dessa dagar
I Collegestaden ledde till matchen, brukade hon sitta
På bibliotekstrappan, och läsa eller en tröja sticka  [340]
Mestadels ensam var hon, eller med sin nice
En spröd rumskamrat, nu en nunna; och, en eller annan gång, visst
Med en Koreansk grabb som tog min klass.
Hon hade sällsamma farhågor, sällsamma fantasier, sällsamt stark

Vladimir Nabokov 1962

LPWJ svensk version 08/07/09