Det lutar så åt helvete i glaset av gammal whisky
Jag vill bara säga allt det jag sagt förut när alla Newtons diaboliska envälde har tagit mina kretsar i pant
Bortom vokaler som studsar runt det bord jag skrivit skiten ut
Bortom min ömmande knäled
Bortom min leda mekaniska höft
I paniken inre kärna bor en fåfäng tanke om att spränga allt i bitar
I fragmenten av en spillra bor en längtan efter terräng som jag vågar beträda i tanken
Eller i sömnen eller
Eller i fyllan
Eller i döden
När vinden vänder skall jag spotta en loska som tyngdlöst flyger ut i universum
Det blir arvet, det blir verket
Det odödliga tecknet på meningslös odödlighet
Lika distanserat ekande som alla tomma ord som i blindo flyger mot en högre syn.
Alla ensliga skrik som fastnar på näthinnan hos dem som inte ser.
Alla dem som redan dött i roten av sin egen ensamhet.
Bortom vokaler studsar ord som byggts på rad, som lagts på hög, som isolerar väggarna från en illusion av befrielse.