~*~

Det kända ansiktet inströmmade, skön och ointelligent:
De särade läpparna, de simmiga ögonen, skönhetsfläcken
Uppå kinden, en udda gallicism som var fransk,
Och de mjuka formerna upplöstes så i prisman
Av ett kollektivt begär.
                                “Jag tror,” sade hon tvärt,
    “Att jag går av här.”  “Det är bara Lochanhead.”
    “Ja, det går bra.”  Greppande stången, ut hon kikade
På spöklika träd.  Bussen stannade.  Bussen försvann igen.  [460]
Det dundrade ovan Djungeln.  “Nej, inte det också nu!”
Pat Pink, vår gäst (en antikärnvapen pratstund).
Elva slog klockan.  Du suckade.  “Nå, jag var rädd för det
Att inget annat fanns av intresse.”  Du spelade

Vladimir Nabokov 1962

LPWJ svensk version 11/07/09