~*~

Det fanns en tid i min fördärvade ungdom
När på något sätt jag misstänkte att all sanning
Det var vida känt om efter dödens överlevnad
Av hela mänskligheten: jag allena [170]
Visste intet, och den väldiga sammansvärjningen
Av böcker och människor dolde sanningen för mig.
Sen kom den där dagen då jag började att tvivla på
Människans friska sinne:  Hur kunde hon leva utan att förstå
Fullt vad gryning, vad död, vad fördömelse
Medvetandet bortom kryptan åväntade?
Och slutligen kom så den sömnlösa natten
Då jag beslöt mig för att kämpa och utforska den
Den vedervärdiga, oefterhärmliga avgrunden,
Att ägna hela mitt skruvade liv åt den [180]
En uppgift. Idag är jag sextioett.  Sångfåglar är
bärätare.  En cikada sjunger där.
Som jag håller en liten sax
En bländande syntes av sol och stjärngalax.
Jag står nu framför fönstret och jag putsar snart
Mina fingernaglar och är medveten vagt
Om vissa uppseendeväckande likheter:  tummen,
Vår livsmedelshandlares son; pekfingret sen, mjukt och trumpet
En Collegeastronom Starover Blue;
Det långa sedan, en lång präst jag kände förut; [190]
Det feminina fjärde fingret, en gammal flört;
Och lillfingret klamrar sig fast hårt i hennes kjolsöm.
Och jag skapar munnar då jag knipsar av de tunna
Strimlor av vad Tant Maud brukade kalla “halsdukar nagelband har.”
Maud Shade var åttio då en plötslig hyschnad
Föll uppå hennes liv.  Vi såg den arga rodnad
Och vridningen ansätta av förlamningen
Hennes nobla kind.  Vi flyttade henne till Pinedale in,
Känt för sitt sanatorium.  Där bruka' hon sitta i ljuset
I den inglasade solens rum och se på flugan som upplyste [200]
Hennes klänning och sedan uppå hennes handled på det viset.
Hennes tankar fortföljde att borttyna i det växande diset.
Hon kunde fortfarande tala.  Hon tvekade, och trevade, och fann
Vad som först tycktes vara ett ändamålsenligt ljudande namn,
Men från angränsande celler tog så bedragare
Ordens plats som hon behövde, som hennes blick uppenbarade
Stavade bönfallenhet som hon sökte i hopplöshet
Att resonera med monstren i hennes hjärnas vett.
Vilken stund då gradvist degenererad
Väljer återuppståndelsen?  Vilket år?  Vilken dag?  [210]
Vem har stoppuret?  Vem spolar tillbaka bandet?
Är några mindre tursamma, eller flyr vi då alla landet?
En syllogism:  andra människor dör; men jag
Är inte en annan; därför så dör jag inte idag.
Rymden svärmar inuti ögonen; och tiden,
Ett sjungande inuti öronen.  I denna kupa jag mig befinner
Inlåst.  Ändock om innan själva livet vi hade
Kunnat föreställa oss livet, vilket galet,
Omöjligt, outtalat besynnerligt,
Underbart nonsens det skulle kunnat ha varit!  [220]
Så varför delta i det vulgära skrattet?  Varför
Då ingen kan bestyrka håna ett hädanefter:
Turkars behag, de framtida lyror, alla samtal
Med Sokrates och Proust bland cypresser i vandringar,
Serafinen med sina sex flamingovingar,
Och Flamländska helveten med piggsvin och andra ting där?
Det är inte det att vi drömmer en alltför vild dröm:
Problemet är att vi inte får den att verka för
Tillräckligt osannolik; för det mesta fast vi försöker
Vi kan komma på är ett husspöke  [230]
Hur löjliga dessa ansträngningar att översätta    
Till sitt personliga modersmål ödet det offentliga!
Istället för poesi gudomligt i det korta och koncisa,
Osammanhängande noteringar, bryska verser av Insomnia!
Livet är ett meddelande nedklottrat i mörkret.
    Anonym.
                                Uppå en furas bark jag upptäckte,
Då vi hemåt vandrade den dagen som hon dog,
Ett satt och grodögonlikt smaragdskrin tomt,
Kramande trädets stam; och dess åtföljande stycke,
En eukalyptus myra som där tryckte.  [240]
                                Denna engelsman i Nice,
En stolt och glad lingvist:  je nourris
Les pauvres cigales—som betyder att han
Matade de stackars fiskmåsarna!
                                Lafontaine hade fel den gången:
Döden är underkäken, levande är sången.
Så jag putsar mina naglar, och musa, och då hör jag
Dina steg däruppe, och allt är bra, min kära.
Sybil, under alla våra högstadiedar jag visste om
Din kärleksfullhet, men blev kär i dig den dagen som kom
Under en utflykt med elever som var äldre
Till New Wye Falls.  Åt vi vår lunch uppå det fuktiga gräset.  [250]
Vår lärare i geologi där diskuterade med iver
Vattenfallet.  Dess rytande och regnbågsskimret
Gjorde den trista parken romantisk.  Jag lutade mig tillbaka
I Aprils dimmor omedelbart där bakom
Din slanka rygg och iakttog det nätta lilla huvudet
Böjt åt ena sidan.  En handflata med fingrar spretande,
Mellan en stjärna av trilliumblomma och en sten,
Pressad mot marken.  Fingrets lilla falangben
Fortfor att rycka.  Sedan vände du dig och erbjöd mig det
En fingerborg full av skarpt lysande metalliskt té.  [260]
Din profil har inte ändrats.  De gnistrande tänder som
Bet den försiktiga läppen; skuggan nedanför dom
Ögon med de långa ögonfransarna; det persikoaktiga därunder
Som kantar käkbenet; och det mörka silkesbruna
Hår borstat från tinning och från halsen ovan dem;
Den ytterst nakna nacken; den Persiska formen
Näsan och ögonbrynet har, du har bevarat allt det—
Och stilla nätter hör vi så åter vattenfallet.
Kom och bli dyrkad, kom och bli omfamnad igen,
Min mörka Vanessa, blodrödsrandig, min välsignade  [270]
Min Beundransvärda fjäril!  Förklara gärna för mig
Hur du kunde, i det svaga skenet på Lilac Lane,
Låtit bångstyrige, hysteriske John Shade
Snyfta ned ditt ansikte, och öra, och skuldra, säg?
Vi har varit gifta i fyrtio år.  Åtminstone har
Din kudde fyratusen gånger kramats av
Våra tvenne huvuden.  Fyrahundratusen gånger åter har
Den höga klockan med de hesa Westminster klockorna
Markerat vår gemensamma timma.  Hur många flera
Gratis almanackor skall vår köksdörr föräras?  [280]
Jag älskar dig då du står ute på gräsmattan
Kisande efter något uppe i trädet:  “Den är borta igen.
Den var så liten.  Den kanske kommer tillbaka” (allt detta nyss
Med en stämma mjukare än en kyss).
Jag älskar dig då du kallar på mig att med dig beundra där
Ett jetflygs rosa spår ovan solnedgångens eldhärd.
Jag älskar dig när du nynnar då du sen packar ned
En resväska eller den farsartade bilsäcken helt full med
Alla rundturens blixtlås.  Och jag älskar dig allramest
När du med en tankfull nick hälsar hennes ande du sett  [290]
Håller hennes första leksak uppå din hand, eller tittar på
Ett vykort från henne, funnet i en bok från då.
Hon kan ha varit du själv, jag, eller någon förunderlig blandning:
Naturen valde mig att vrida och vända på denna sanning i
Ditt hjärta och mitt.  Först brukade vi le och säga:
    “Alla småflickor är lite knubbiga” eller “Jim McVey han
(Familjens ögonläkare) kommer att bota en lindrig
Vindögdhet på ett kick.”  Och senare:  “Hon kommer att bli riktigt
Vacker, du vet”; och, i ett försök att mildra
Den växande plågan:  “Det är åldern, det är den besvärliga.”  [300]
“Hon borde ta ridlektioner,” brukade du säga
(Din blick och min möttes aldrig).  “Hon borde spela
Tennis, eller badminton.  Mera frukt, mindre stärkelse!
Hon kanske inte är en skönhet, men hon är söt, det märker jag väl.”
Jag var till ingen hjälp, ingen hjälp.  De vunna bucklorna
I Franska och historia, utan tvekan, var roliga;
Vid Julhelgens fester var lekarna vilda, utan tvekan,
Och en blyg liten gäst kunde bli utanför och ensam;
Men låt oss ge det rättvisa:  medan barn i hennes ålder
Som älvor och troll uppå scenen fick sina roller  [310]
Som hon hade hjälpt att måla till skolans julspelspantomim,
Uppträdde min väna flicka som Moder Tid,
En nedböjd städgumma med skurhinken och kvasten,
Och likt en dåre bölade jag inne på herrarnas cloisette sen.
Ännu en vinter snöskrapsskyfflades iväg.
Den Vita Tandroten bevistade våra skogar i Majs hägn.
Sommaren var motorklippt, och hösten, den brann.
Ack, den lilla svanjollen blev aldrig han
Till en träand.  Och åter din röst höjas:
    “Men detta är fördomar bara!  Du borde fröjdas [320]
Att hon är oskuldsfull.  Varför överbetona
Det fysiska?  Hon vill ju se ut som en enda röra och oreda.
Jungfrur har skrivit en hel del skimrande böcker.
Älskog är ej allting.  Bra utseende dock är
Ej så oumbärligt!”  Och ändå i all fröjd
Skulle Gamle Pan kalla från varje grönskande höjd,
Och likväl talade vår medömkans demoner:
Inga läppar skulle dela läppstiftet på hennes filter;
Telefonen som ringde inför en bal
Var och varannan minut i Sorosa Hall  [330]
Skulle för henne aldrig ringa; och, med ett väldigt
Skrikande av däck mot grus, till grinden i ett
Ur den lackerade natt, en vit halsdukssprätt till friare
Skulle aldrig komma för henne; hon skulle aldrig fara iväg,
En dröm som en lätt slöja och jasmin, till den dansen.
Vi sände henne, dock, till ett château i Frankrike sen.
Och hon återvände i tårar, med nya bakslag,
Nya bedrövelser.  Då alla vägarna dessa dagar
I Collegestaden ledde till matchen, brukade hon sitta
På bibliotekstrappan, och läsa eller en tröja sticka  [340]
Mestadels ensam var hon, eller med sin nice
En spröd rumskamrat, nu en nunna; och, en eller annan gång, visst
Med en Koreansk grabb som tog min klass.
Hon hade sällsamma farhågor, sällsamma fantasier, sällsamt stark
Karaktär—som då hon spenderade tre nätter
Undersökande vissa ljud och ljusfenomen hon sett där
I en gammal lada.  Hon vände på ord:  gylf, flyg, samt
Paris, sirap.  Och “smart man” var “nam trams.”
Hon kallade dig för en didaktisk vårtbitare.
Hon log nästan aldrig, och när hon gjorde det,  [350]
Var det ett tecken på smärta.  Hon brukade vilt kritisera
Våra projekt, och med ögon och blickar
Uttryckslösa sitta på sin röriga säng varvid
Hon sträckte ut sina svullna fötter, kliade sitt huvud
Med fingernaglars psoriasis, stönande,
Avskyvärda ord monotont mumlande.
Hon var min raring:  jobbig, tvär—
Men alltjämt min raring.  Minns du de där
Närapå ostörda kvällarna då vi spelade
Mah-jongg, eller när hon provade dina pälsar, vilket gjorde  [360]
Henne nästan betagande; och speglarna log,
Ljusen var barmhärtigt dämpade, med milda skuggor.
Ibland hjälpte jag henne med en text på Latin,
Eller så läste hon i sitt sovrum, näst intill
Min lysrörslya, och du brukade vara
I ditt eget skrivrum, från mig dubbelt avlägsnad,
Och jag brukade höra bägges röster då och då:
    “Mor, vad är Grimpen?”  “Vad är vadå?”
“Grym Penna.”
Paus, och din skyddande skolade kommentar.  Sedan hon återtog:
   “Mor, vad är khthonisk?”  Det, också, förklarade du nog,  [370]
Bifogande:  “Skulle du vilja ha en mandarin?”
    “Nej.  Ja.  Och vad betyder likaså evinnerlig?
Du tvekade.  Och hjärtligt jag då röt
Svaret från mitt skrivbord genom den stängda dörr.
Det spelade ingen roll vad det var hon läste
(något fånigt modernt poem som sades
I Engelsk Litt. vara ett dokument tydligen
    “Betagande och fängslande som hasseln”—vad detta betydde
Brydde sig ingen om); poängen är den att de tre  [380]
Kammare, sålunda bebodda av dig och henne och mig,
Nu formande en triptyk eller en treaktspjäs
I vilken för alltid kvarstannade föreställningens händelser.
Jag tror hon alltid närde ett litet galet hopp.
Jag hade nyligen avslutat min bok om Pope.
Jane Dean, min renskrivare, bjöd henne en dag
Att möta Pete Dean, en kusin.  Janes fästman
Skulle sedan ta allihop i den nya bil han har
Ett gäng mil till en Hawaiiansk bar.
Pojken plockades upp en kvart över slagna
Åtta i New Wye.  Snöslask glaserade vägarna.  Slutligen  [390]
Hittade de platsen—då plötsligt Pete Dean
Höll sig för sin panna och förklarade att han helt genuint
Glömt ett möte med någon snubbe som
Skulle hamna i fängelse om han, Pete, ej kom,
Et cetera.  Hon sade att hon förstod.
Efter att han hade gått och de tre ynglingarna stod
Framför den azurblå ingången ett litet tag.
Pölarna var neonstreckade; och med ett leende hon sa
Att hon var det femte hjulet, och mycket hellre föredrog
Att bara fara hem.  Hennes vänner följde med och henne tog  [400]
Till busshållplatsen och gick; men hon, istället för att
Åka hem, gick av vid Lochanhead strax.
Du undersökte noga din handled:  “Den är åtta och femton igen.
    [Och här förgrenades tiden.]  Jag sätter på den.”  Skärmen
Med sin blanka buljongyta utformande en soppa livsliknande,
Och musik utvällde.
Han tog en titt på henne,
Och sköt en dödsstråle mot välmenande Jane.
En manshand följde kurvorna från Florida till Maine
De böjda pilar alltifrån Eolska krigen.
Du sade att en kvartett tråkmånsar sedan,  [410]
Två författare och två kritiker, debatterat
Orsaken till Poesin på TV8.
En nymfett kom i piruett, nedan ett vitt
Roterande blomblad, i en vårlig rit
Att knäböja inför ett altare i skogen
För vilket varierande toalettartiklar stod där.
Jag gick upp på övervåningen och korrekturläste spaltrader,
Och hörde vinden rulla in marmorkulor uppe på taket.
    “Se hur den blinde tiggaren dansar, krymplingen sjunger”
Har den omisskänneliga vulgära klangen  [420]
Av sin absurda tid.  Sedan kom ditt rop,
Min späda härmfågel, ifrån hallen dit opp.
Jag kom i tid för att råka få höra ett ringa beröm
Och dricka en kopp té med dig:  mitt namn ömt
Nämndes två gånger, enbart bakom som vanligt
    (ett enda fuktigt fotsteg) Frost.
“Säkert att du inte har något emot det?
Jag tar Exton planet, för du vet
Om jag inte kommer vid midnatt med min deg—“
Och så kom det en slags reseskildring:
En värd med narration oss tog genom dimman  [430]
Av en Marsnatt, där billyktor i fjärran
Närmade sig och växte likt en utvidgande stjärna,
Mot det gröna, indigoblå och solbrända havet
Vilket vi hade kring trettiotre bevistat,
Nio månader innan hon blev född.  Nu var alltsammans
Peppar och salt, och kunde knappt erinra mig allt
Av det där första långa strövtåget, den obarmhärtiga natt,
Gruppen av segel (bland alla vita ett blått
Skar sig underligt nog mot havet, och två var röda),
Mannen i den gamla blazern, smulande sönder bröd där,  [440]
De flockande fiskmåsarna outhärdligt högljudda,
Och mitt i hopen vaggade en mörk liten duva.
    “Var det telefonen?”  Du lyssnade vid dörren.
Ingenting.  Plockade upp programbladet från golvet sen.
Fler billyktor i dimman.  Det var ingen idé
Att sätta på vindrutetorkarna:  bara något vitt staket
Och reflexstolparna passerades demaskerade.
    “Är vi helt säkra på att hon beter sig rätt?” du oroligt frågade.
    “Det är tekniskt sett en blindträff, förstås.
Nåväl, skall vi prova förhandsvisningen på Remorse?” [450]
Och vi lät nu, i den lugna stillheten,
Den kända filmen sprida den förtrollade baldakinen;
Det kända ansiktet inströmmade, skön och ointelligent:
De särade läpparna, de simmiga ögonen, skönhetsfläcken
Uppå kinden, en udda gallicism som var fransk,
Och de mjuka formerna upplöstes så i prisman
Av ett kollektivt begär.
                                “Jag tror,” sade hon tvärt,
    “Att jag går av här.”  “Det är bara Lochanhead.”
    “Ja, det går bra.”  Greppande stången, ut hon kikade
På spöklika träd.  Bussen stannade.  Bussen försvann igen.  [460]
Det dundrade ovan Djungeln.  “Nej, inte det också nu!”
Pat Pink, vår gäst (en antikärnvapen pratstund).
Elva slog klockan.  Du suckade.  “Nå, jag var rädd för det
Att inget annat fanns av intresse.”  Du spelade
TV-nätsroulett:  skivan snurrade och programmen spårade ur.
Reklamen halshöggs.  Ansikten knäppte till och fladdrade nu.
En öppen mun mitt i en sång slogs ut innan den åter sjöng.
En imbecill med polisonger hade just höjt
Och skulle till att använda sitt gevär, men du var alldeles för snabb.
Den muntra Negern höjde sin trumpet.  Nästa program.  [470]
Din rubinröda ring skapade liv och stiftade lagen.
Åh, stäng av den!  Och som livet bröts såg vi där
Ett knappnålshuvud av ljus smälta och dö bort i svart
    Oändligheten.
                Ut ur sitt skjul nere vid sjön där han satt
En väktare, Fader Tid, helt grå och nedböjd,
Framkom han nu och gick med sin hund som var rastlös
Längs med den vassrika sandbanken.  Han kom för sent.
Du gäspade lätt och tog undan din tallrik sen.
Vi hörde vinden.  Vi hörde den storma och kasta
Kvistar på fönstrets glas.  Ringer telefonen?  Nej, knappast.  [480]
Jag hjälpte dig med disken.  Den höga klockan som tickar
Forsatte med att demolera gamla rötter, gamla stenar.
    “Midnatt,” sade du.  Vad är midnatt för de unga?
Och plötsligt en festlig ljusflamma utslungades
Tvärsöver fem cedarträdstammar, snöfläckar syntes där,
Och även en patrullbil på vår guppiga väg
Kom till ett knastrande stopp.  Omtagning, omtagning!
Folk har trott att hon försökt att korsa sjön utan varning
Vid Lochan Neck där piffiga skridskoåkare hade korsat
Från Exe till Wye de dagar som hyste särskild frost.  [490]
Andra trodde att hon kanske hade tappat bort sig
Då hon tog till vänster från Bridgeroad; och en del säger
Hon tog sitt unga arma liv.  Jag vet.  Du vet.
Det var en natt då tösnön kom, en natt med vindar som ven,
Med hög spänning i luften.  Den svarta våren
Var precis bakom hörnet, och skälvande
I det våta stjärnljuset och på den våta marken.
Låg sjön i diset, dess is halvt dränkt i vatten.
En skuggfigur klev bort från den vassrika sandbanken
In i ett knakande, slukande träsk, och sjönk där sen.  [500]

(Slut på Canto 2)

Vladimir Nabokov 1962
LPWJ svensk version 30/06-11/07/09

http://www.poeter.se/viewBook.php?bookId=3639