hon bryter av sig på mitten,
spikar fast sina lockar på insidan av hans ögonlock,
öppnar alla lungor,
hostar;
men se mig då!

han klöser hennes öron,
biter, bänder med tänder,
vita,
blodiga,
upp ögonlock,
hon viker undan,
och han viskar;
men känn mig då,
se mig,
jag är ju bara
jag,
men kanske är det
nog
ibland?

delar havet,
moses vandrade rakt ut ur tavlan,
ropar;
heja världen!
ni är så bra på att
blunda
blunda
men blunda inte mer
snälla, blunda inte mer.

snälla, blunda inte mer.


snälla,
blunda inte mer.