Ännu en gång står jag här,
ensam?
Livet har än en gång bevisat att jag
är odödlig.
Springer outtröttligt, så fort jag kan.
Utan mål eller egentlig anledning
springer jag allt vad jag orkar.
Försöker kanske springa ifrån känslan av
ensamhet och oduglighet.
Det fungerar bara nästan.
Jag blir för trött för att tänka till slut,
lägger mig ner på golvet innanför dörren
och bara är.
Kanske är det ditt fel,
kanske är det mitt eget.
Jag skulle gå på vatten och simma genom öknen
bara för att hitta det "jag" som kanske fungerar.
Hänger en skylt på dörren med budskapet
"Jag är tillfälligt ur funktion, du kan gå nu"
som är alldeles, förskräckligt sant.
Nu finns inte jag riktigt.
Försöker sova under sängen,
för i den finns mitt andra jag.
Men det går inte, jag ger upp.
Alldeles för vaken är jag,
invirad i trötthet och
en randig filt sitter jag på min balkong med
vaniljyoghurt som trygghet i en skål.
Där kan ingenting komma ifatt mig,
säker zon, inmurad och skyddad.
Du kanske trodde att du kunde döda mig,
men du hade fel.
Jag är odödlig,
kanske ensam med mig själv
men väldigt levande.
Lämna mig nu,
jag är ur funktion trots att jag desperat
försöker duga i mina egna ögon.
Lämna mig nu,
jag vet att du inte ärligt kommer att stanna kvar,
det gör ingen.
Lämna mig nu bara,
jag orkar inte med något mer.
Bara gå
du kan gå nu.