Med vattnet upp till knäna
Och kisande ögon som blickar genom stormen
betraktar kaptenen besättningen springa som yra höns.
Seglet är bara trasor. Likaså kaptenens hopp.
en matros kräks över relingen. Det är hög sjö och dom sjunker.


Med vatten upp till midjan
surrar kaptenen sig till rors.
Tänder sin pipa en allra sista gång och ser
sin trogna besättning styra in till hamn med
livbåtarna där varken kapten eller en annan själ
får plats.

Med vatten över öronen
ångrar kaptenen sitt beslut.
Men han är surrad och kommer inte loss.