Jag forlater dig.
Jag sager att jag forlater dig.
Jag ringer dig mitt i natten, men din telefon ar avstangd, eller sa har du bytt nummer.
I en timme forlater jag dig om och om igen. Din telefonsvarare lyssnar med trogen stumhet.

Jag orkar inte mer, sade du.

Men for helvete! Jag var ju.. din.. din pojke med fitta. Det var inte meningen att det skulle bli sa har. Allt skulle bli bra igen.

Det regnar stortfloder ute. Pa radion spelar dom’ ro utan aror’ och jag vill bara do.

Det gar over sager du. Det gar over. Men det gar inte over. For dig gar det tillbaka till dar du startade. For mig gar det vidare. Pa nagot satt vidare, men inte over. Att ga over vore att glomma.

Minns du stranden? Du var som en tjurig kattunge, vagrade bada, sa att du inte hade badat I havet pa 11 ar. Men jag fick dig att vaga. Minns du hur jag fick dig att vaga?

Och jag vet att det inte var latt for dig. Men jag vill bara saga att jag forlater dig. Vill du. Forlata mig?

Den dar gangen da yttre konflikter och innre krig var nara att skilja oss at, sa jag att jag skulle raka av mig haret och fortsatta ha det sa, alltid alltid, sa att du kunde kanna igen mig. Aven om vi inte ses pa 10 ar, sa kommer du att kanna igen mig, sade jag.
Mitt har har vaxt ut nu. Om jag nagongang rakar av det igen, sa gor jag det for min egen skull, inte for din.

Men for din skull, kommer jag stanna pa vagen, spotta pa broracket, ga vidare. Du ar en av alla manniskor som paverkat mig. Och jag vill tro att du ar en av dem som hjalpte mig att besegra tidvattnet.