Irritation.
Mest på mig själv,
men en del av mig vill bara..
BAM!
rakt i ditt ansikte.
Någon gång ska jag lämna min fysiska kropp
och ta en titt utifrån.
Bara för att.
Kanske slå dig lite extra i förbifarten.
Jag vet inte varför jag gång på gång
lyckas med att inte lyckas.
Om man slutar att försöka kanske man till slut
bara existerar på riktigt.
I alla fall för sig själv, där man syns likt en neonlampa
i vinternatten.
Om man inte syns i andras bisarra världsbild
kan man ju alltid skrika lite och
måla sig själv med blått nagellack.
Irriterar mig fortfarande på min naiva tunga
och rörliga intellekt.
Om jag nådde skulle jag slå nu.
Kanske att man skulle gå i konkurs för att
verkligen lyckas med själva misslyckandet?
Ingen är som du.
Jag vet det, sluta jaga mig.
Klibbiga fingrar och längtande existens.
Irriterad hud som inte vill känna viljan.
Nu har jag banne mig lyckats.