”Jag…”

Konstigt hur de orden kan förändra så mycket men ändå så lite,
mitt hjärta hoppade varken över slag eller slog dubbla
Jag visste det ju på sätt och vis, men att du använde så stora ord caught me off guard så att säga


”…älskar…”

Konstigt hur de orden kan röra om så totalt i hela ens inre
samtidigt som man ändå fortsätter att vara märkligt likgiltig till alltihop
och även om jag inte alls visste vad jag skulle göra hade jag egentligen inte panik – inte ännu


”…dig”

Konstigt hur de orden kan få en så totalt fokuserad på en tredje part
Eller, tja, en ”tredje” part som egentligen är den första,
eller kanske, rättare sagt, BORDE vara den första, men aldrig får vara det pga. min emotionella otrohet




Jag antar att det jag försöker säga är att den där natten förändrade allt men ändå ingenting. För även om jag inte känner precis likadant som du så var jag plötsligt inte densamma längre, än mindre mitt liv. Plötsligt kan en man jag är lite halv-intresserad av älska mig. Utan förvarning måste jag vara vuxen och ta ställning till vad jag vill. Jag kan inte säga att det är helt lätt för en liten flicka med min (brist på) erfarenhet. Jag menar, jag har ju aldrig ens varit kär för i all sin dar! Och så ska jag plötsligt hålla en mans känslor i mina händer och hantera dem med yttersta varsamhet tills jag kommer fram till om jag vill behålla dem eller om jag vill ta det på öppet köp… Det är en lite mysko känsla måste jag säga.


(och att ”den himmelska Farsan” säger så lite om det hela gör ju inte direkt saken lättare, även om det inte är helt otippat)