***

Omedelbart efter min käre väns död förmådde jag hans upprörda änka att föreligga och besegra de kommersiella begären och akademiska intrigerna som måste komma virvlande runt hennes makes manuskript (förflyttade av mig till en säker plats redan innan hans kropp hade nått graven) genom att skriva under en överenskommelse av den betydelsen att han hade överlämnat manuskriptet till mig; så att jag kunde publicera det utan dröjsmål, med mina kommentarer, genom ett förlag av eget val; att alla intäkter, förutom utgivarens procent, skulle tillfalla henne; och att på utgivningsdagen skulle manuskriptet överlämnas till the Library of Congress för permanent  bevarande.  Jag undandrar mig de seriösa kritiker som ser detta kontrakt som orättvist.  Likväl, har det kallats (av Shade's förre advokat) "ett befängt virrvarr av ondska," medan en annan person (hans förre litteraturagent) har undrat med ett snett leende om Mrs. Shade's darriga signatur kanske hade nedskrivits "med en mycket underlig typ av rött bläck."  Sådana hjärtan, sådana hjärnor, skulle aldrig kunna inse att ens egen tillgivenhet för ett mästerverk kan vara ytterst överväldigande, särskilt när det är undersidan av den väv som förtrollar betraktaren och enda upphovsmannen, vars egna förflutna sammanflätas där med ödet hos den oskyldige författaren.

Som jag nämnde, tror jag, i min sista notering till poemet, tryckte sjunkbomben i och med Shade's död upp sådana hemligheter och så många  döda fiskar till ytan, att jag blev tvungen att lämna New Wye strax efter min sista intervju med den fängslade mördaren.  Skrivandet av kommentarerna behövde skjutas upp tills det att jag kunde finna att jag var inkognito på nytt i lugnare omgivningar, men det praktiska gällande poemet behövde tas om hand på en gång.  Jag tog ett plan till New York, fotograferade manuskriptet, kom överens med en av Shade's förläggare, och var på gränsen till att få affären i hamn när, helt i förbigående, mitt under en väldig solnedgång (vi satt i en cell med valnötsträ och glas femtio våningar ovanför skarabéernas marsch), min samtalspartner observerade:  "Du blir glad att veta, Dr. Kinbote, att Professor med det-ena-eller-det-andra namnet [en av medlemmarna av Shade kommittén] har samtyckt till att agera som vår rådgivare i redigeringen av det hela."

Ja "glad" är då något som är extremt subjektivt.  Ett av våra löjligare Zemblanska ordspråk lyder:  den borttappade handsken är glad.  Prompt sköt jag tillbaks låset på min portfölj och tog mig själv till en annan förläggare.

Föreställ er en mjuk, klumpig jätte; föreställ er en historisk gestalt vars kunnande om pengar är begränsat till de abstrakta miljarderna av statsskulden; föreställ er en landsförvisad prins som är ovetande om Golcondadiamanten i hans manschettknappar!  Det vill säga—åh, med föga överdrift—att jag är den mest opraktiske mannen i världen.  Mellan en sådan person och en gammal räv i bokförläggarbranschen, är relationen först rörande bekymmersfri och sällskaplig, med öppenhjärtiga skämtsamheter och alla sorters trevliga vänlighetstecken.  Jag har ingen anledning att tro att  något skulle hända som förhindrar denna initiala bekantskap med gamle käre Frank, min nuvarande utgivare,  från att förbliva permanent i möblemanget.

Frank har accepterat att återlämna spaltkorrekturet i gott skick jag hade skickat hit och har bett mig att nämna i mitt Förord—och detta gör jag gärna—att enbart jag själv är ansvarig för eventuella misstag i mina kommentarer.  Och satt framför en professionell.  En professionell korrekturläsare som noggrant har dubbelkontrollerat den tryckta texten av poemet mot fotokopian av manuskriptet, och som har funnit ett antal triviala tryckfel som jag hade missat; det har varit det enda i hjälpväg från andra.  Självfallet är hur mycket jag hade sett fram emot att Sybil Shade skulle förse mig med ymnig biografisk data; olyckligtvis lämnade hon New Wye redan innan jag gjorde det, och har nu sin boning med släktingar i Quebec.  Javisst har vi kanske haft, en högst givande korrespondens, men Shadeanerna kunde ej skakas av.  De begav sig till Kanada i drivor för att hoppa på den stackars damen så fort jag hade tappat kontakten med henne och hennes ombytliga humör.  Istället för att svara på ett månadsgammalt brev från min grotta i Cedarn, där jag nedtecknat några av mina mer desperata frågor, såsom “Jim Coates” riktiga namn etc., sände hon mig plötsligt ett telegram, med en begäran om att jag skulle acceptera Prof. H. (!) och Prof. C. (!!) som medredaktörer av sin makes poem.  Hur djupt detta överrumplade och plågade mig!  Naturligtvis, omöjliggjorde det samarbetet med min väns vilseledda änka.

Och han var i sanning en mycket kär vän!  Kalendern säger att jag blott känt honom ett par månader men det finns vänskap som utvecklar sin egen inre varaktighet, sina egna eoner av genomskinlig tid, oberoende av rotation, och skadeglad musik.  Aldrig skall jag väl glömma hur upprymd jag var då jag fick veta, som nämndes i en notering min läsare skall finna, att det förortshus (som hyrts för mitt användande av Domare Goldsworth som hade farit på sitt Sabbatsår till England) till vilket jag flyttade i Februari den 5:e, 1959, stod nästintill det med den hyllade Amerikanske poeten vars verser jag hade försökt att översätta till Zemblanska två årtionden tidigare!  Bortsett från detta glamorösa grannskap, hade detta Goldsworthska château, som jag snart skulle upptäcka, lite att varmt rekommendera.  Värmeanläggningen var en fars, då den var beroende av spjäll i golvet varifrån ljumma utdunstanden från en bultande och stönande källarpanna spreds in i rummen med en matthet som i en sängbundens sista andetag.  Genom att blockera öppningarna på övervåningen så försökte jag att ge mer kraft åt spjället i
vardagsrummet men dess klimat visade sig vara ohjälpligt fördärvat av att där inte fanns något mellan det och de nordligare områdena förutom en sjaskig ytterdörr utan ett spår av vestibul—antingen på grund av att huset hade byggts en midsommar av en naiv nybyggare som aldrig kunde tänka sig  den slags vinter New Wye hade på lut för honom, eller för att gammaldags herrskapsfolk krävde att en tillfällig besökare vid den öppna dörren  redan vid tröskeln nöjt kunde se att inget osedvanligt pågick i sällskapsrummet.

Februari och Mars i Zembla (de två sista av de fyra “vitnosade månaderna,” som vi kallar dem) brukade vara rätt så tuffa tillika, men även ett allmogerum där uppvisade en omsättning av enhetlig värme—inte ett nätverk av dödligt dragande.  Det är sant att, som sedbruket är med nykomlingar, det sades mig att jag valt den värsta vintern på åratal—och detta vid Palermos latitud.  En morgon av mina allra första där, alltmedan jag förberedde mig att åka till mitt college i den kraftfulla röda bilen jag nyligen hade införskaffat, märkte jag att Mr. och Mrs. Shade, ingen av vilka jag ännu hade mött socialt (jag fick reda på det senare att de hade antagit att jag önskade att vara ensam), hade problem med sin gamla Packard i den halkiga uppfarten där den utsände ett kvidande av ångest men kunde ej lösgöra ett plågat bakhjul från en konkav ur isinfernot. 
John Shade var fullt upptagen med att lite tafatt hantera en hink från vilken, med ett gestikulerande som vid sådd, han spred ut nävar av brun sand över  den blå glattisen.  Han hade snowboots, hans vikunjakrage var uppe, hans ymniga grå hår såg poetiskt ut i solen.  Jag vet att han hade varit sjuk ett par månader innan, och medan jag tänkte att jag skulle erbjuda mina grannar lift till vårt campus i min kraftmaskin, skyndade jag mig ner mot dem. 
En grusväg som böjde sig runt den lilla höjd på vilken mitt hyrda slott stod skilde den från mina grannars uppfart, och jag var på väg att korsa denna grusväg då jag tappade fotfästet och satte mig ned på den förvånansvärt hårda snön.  Mitt fall agerade som kemisk reagens för Shades’ sedan, vilken genast slängde iväg och nästan körde över mig som den svängde in på grusvägen med John vid ratten ansträngt grimaserande och Sybil häftigt talande med honom.  Jag är ej säker på att någon av dem såg mig.

Vladimir Nabokov 1962
LPWJ svensk version 21-24/07/09