Stora sovrummet var tomt. På filten utanför låg en hög med saker. Han skulle ta det han vill ha. Resten skulle tillbaka i kartonger som skulle märkas med "Loppisprylar". Han skulle även ta tillbringaren som hon ville ha. Inte för att användas utan för att jävlas. Den skulle ligga i en låda i tio år.
Dom hade byggt upp ett hem. En familj. En familj som gillade att packa bilen full och åka den långa resan till rötterna i norr. Till släkten och kompisar. Det var så mysigt att sitta i bilen. Tillsammans. Äta på någon sunkig vägkrog. Hitta roliga ställen att stanna på. Björnstugan. Som var mycket större då hon var barn. Tages Saloon - som i Vilda Väster. Fram emot kvällen spana efter en stuga att sova i. Koka välling till barnen. Sova tätt i en smal våningssäng. Alla. Tillsammans. Hälsa på efter vägen. Bli bjuden på mat av någon avlägsen släkting.
Dom brukade åka runt med en låda med glasplåtar. Bilder så gamla att de snart skulle vara ur världen. Åka och träffa gamlingar som fortfarande kunde berätta."De dä ä ju Oskar som dog i Tjikaago"."Skjuten på en bar - de blev han visst". "Å han Elfrid - de va en snäll kar men stor som en björn." Han åker fortfarande och tittar till gamlingarna. Ibland har han fortfarande med barnen -fast de är vuxna nu.
De hade alltid så mysigt på semestrarna. Trots mygg. Trots trånga stugor. Trots svettiga bilresor. De pratade och skrattade. Det var så roligt.
Hemma igen kom något krypande. Något tomt. Något ont. När började det?
Kanske när hon började jobba heltid. Kanske när barnen blev större och började märkas. Han orkade inte. Eller var det hon som inte orkade.
Han hade sitt rum. Hon hade barnen. Som inte skulle höras. Som skulle vara tysta. Som inte skulle märkas.
Hon var på jobbet. Valde nog att inget se. En dag hittade hon barnens leksaker i soptunnan. Söndertrampade.
En morgon fick hon lämna ett barn ensamt. Pappa ville inte stiga upp. Barnet ville inte till pappa. Ändå åkte hon till jobbet. Hon såg inte. Valde att inte se?
Hon sov knappt. Blev mager. Grå. Gick till företagsläkaren då hon hade hjärtklappning. Blodet kunde pumpa okontrollerat. Hon blev rädd. Läkaren lugnade. Ingen fara. Lite stressigt på jobbet bara.
En släkting kom på besök och frågade hur dom hade det. Hon blev förvånad. Dom hade det ju bra! Släktingen envisades och hon sa emot. Men ett frö såddes. Är det inte så här hos alla?
Det tog tre år. Tre år då det blev tystare mellan dom. Tre år utan att dom kunde prata.
Sedan flyttade han.