Kontraster, bortglömd faster och korta fikaraster.

Jag kämpar mig upp, lever mitt "so called life" och spinner vidare.
Ibland ser jag blåa vackra himlar, med små små vita moln.
Ibland ser jag skuggornas mystik när jag går hem i skymningen.
Ibland ser jag mig själv, stående som ett fån som låtsas leka konstnärlig och viktig.

Jag vill så mycket, jag vill slippa vara en berg-och-dalbana av viljor, tankar och känslor.
Tänk att få parkera sig på en pänk, stanna känsloklockan, och bara blicka ut över alla andra?

Jag vet att jag är jag, och jag vet att jag är speciell. Jag vet också att jag är som tusen andra, ensam och rädd. Ångestladdad.

Nej- mycket kämpar, vill och vet jag trots mina stunder av depression, men inget lever jag starkare för än just livet.