sällan älskade jag

om jag ens visste hur
denna egenskap medfödd
men tappad längs med brokig väg

som genom bister glömska
åsidosatt nästintill hånad av samtid

dock en dag fann jag medel
vari hågkomsten blev till en uppenbarelse
den om djupare kärlek
än en bottenlös tjärn

och att varma läppar ger mersmak och tillit

men av händelser svartare
än vad ork jag nu kan uppbåda
fann jag mig åter ensam, frusen

i oförstånd kärlekslöst ratad
med minnen, sorgkantade och tunga
genom tid på väg mot bleknande horisont

dagar och nätter intill tystnad

och ensamhet

så fann jag ändå min inre dörr olåst
rent pulserande, där fanns liv!
erfor pur förvåning
medelst gryende lycka, trevande framtidstro

gavs jag så benådad insikt

den att dyrkade dörrar, väl öppnade
och lämnade på glänt
ej kan stängas

annat än rent bildligt