Jag satt i ett rum och väntade.
Jag visste inte varför jag satt och väntade men när jag hade gått ut för att köpa mera mat så hade någon kommit och förit mig hit.
Jag hörde ett skrik. sedan så var någon annan att gå in så hörde jag ett till skrik.
Efter en halv timme satt jag ensam i väntehallen.
Den hade träpelare som gick upp mot taket. Det var mattor på golvet och stora fönster. Mitt i salen så var det en rad med stolar som hade mörkgröna sittdynor. Nästan allt i rummet var bara i mörkbrunt och i grönt.
När jag satt där inne och inspekterade föntrerna såg att att det var motiv på de, men jag kunde inte sätta fingret på vad det skulle föreställa. Medan jag satt i vänthallen på en av stolarna mitt i rummet som förut hade varit fullt med folk. Men nu var det bara jag kvar.
Någon kom ut från de stora glasdörren och ropade på mitt namn och att jag kunde komma in.
Detta rum var också mörktbrun och grönt. Glaset hade ett motiv på sig men jag visste fortfarande inte vad det skulle föreställa.
- Sätt dig på stolen, sa en person som verkade ganska så ung. Han var kort knappt längre än mig och han hade mörkbrunt hår och hade på sig ett par jeans, en vit t-shirt och en skorta på sig.
Jag satte mig på den mörktgörna sittdynan på stolen.
Jag satte mig på stolen, men innan jag ens hade hunnit att slappna av så kände jag någonting vasst borra sig in i halsen på mig.
Jag skrek. Jag kände någoting sugas ur mig. Jag vart kraftlös.
Jag ramlade ner på golvet, sedan låg jag på rygg och skakade härtigt.
Blod rann ner från halsen på mig och killen visade sig med blod runt munnen och sa:
- Du är en av de som har överlevt detta.
Jag fortsatte att skaka. Jag tittade på honom.
- Snälla, viskade jag. Hälp mig!
Han börjde sig ner och tryckte ett finger på andra sidan halsen på mig där vart det inte fanns blod.
Jag pressade huvudet mot axeln för att det gjorde ont. Jag kände ett fingner på andra sidan halsen och tyrckte lös.
- Snälla, viskade jag igen.
Han reste sig och bara tittade på mig sedan vart allting svart.
Jag vaknade upp i en skönhetssalong och att av att folk pratade. Det brände i stupen på mig.
jag reste mig från sängen och gick mot rösterna.
- Hon var vaknat! Ropade någon, jag trodde att det var den konstiga killen som hade försökt att döda mig. men det var det inte.
- grattis, sa någon annan. Att du ens orkade. Jag hade bara dött av chock.
- Aa... Sa jag halv hjärtat. Vem är han egentligen? Och vem är ni?
- Vi vet hur det känns, sa någon med blont lockigt hår som var uppsatt i en hästsvans. Vi var också förvirrade efter vi hade vaknat.
- Men vem är han? frågade jag igen. Och n?
- Jo... började tjejen med lockigt hår som var uppsatt i en hästsvans. Efter som du överlevde, som inte många gör, så har du blivit...
- Em, sa någon bakom henne. Säg det till henne så att hon får reda på vad hon är så att inte andra inte frågar varför hon är så blek.
- Jo... började hon kallades Em.
- Vad?! Frågade jag förvirrat. va vad har hänt? Är jag blek? Jag vill inte vara blek. Jag vill ju bli brun!
- Jo, efter som du är en av de som har överleft detta, fortsatte Em. Så är du en vampyr.
- Men jag trodde inte att vampyrer inte fanns! Utbrast jag.
- Ja, du trodde. Men nu är du det en som sagt vamyr!
- Du har blivit blek för att det ingår i vamyrens "natur", sade någon annan med rött långt hår som gick ner till midjan. Du måte dricka blod för att överleva... Du ska inte bli som de där Cullens. Morrade hon. Inte vegiterianer!
- Jaha, sa jag. Men tänk om jag vill bli det då!
- Då måste du flytta här ifrån och leva på egen hand.
- Jaså, sa killen som hade nästan sugit ur mig allt blod. Våran nya vampyr har vaknat. Vad heter du? Jag hann aldrig fråga dig förra gången innan du försvann. tillade han med ett flin.
- Jag heter Jenniefer, svarade Jag.
- jag heter jag heter Emi-Lee, sa hon som hade rött hår som gick ner till midjan.
- Jag heter Em, som du kanske har märkt, sa Em. Jag och Emi-Lee är syskon. Jag vart vamypr före Emi-Lee.
- Hur då? Undrade jag.
- Jo, efter att vi hade varit på bio så gick vi en genväg så kom en vampyr och försökte döda mig men jag överlevde....
- Medan han försökte döda Em så lyckades jag fly, avbröt Emi-Lee Em. Jag hann springa till en annan gränd för att se om det fanns några andra människor som kanske kunde hjärlpa mig. Men han hann ifatt mig så försökte han att döda mig också. Sen så vaknade jag upp här. Det var Kimz som räddade oss. Sen så har resten kommit hit tack vare att han är så törstig hela tiden.... tröstig och törstig. Glupsk kanske är det rätta ordet. Sa Emi-Lee retsamt.
- Tack för det Emi! Fräste Kimz.
- Var så god, sa Emi-Lee stolt ver att hon hade lyckats att reta upp Kimz.
- Men hur gör jag med mina föreldrar? Undrade jag.
- De kommer att klara sig, svarade Em. De kommer inte att klara sig om du åker till de. Du kommer att äta upp de.
- Okej....


Några år senare:
- Det är de, ropade Kimz. Samla alla så att vi hinner tid. De är tusentals fler än vi!
- Jenniefer, Emi-Lee, Em, Kiyra, Lavendel, Alex, Gered, Kitty, Michelle och Kai! Ropade Leo. Ni måste komma! Ta med Five.
Five var en gammal gubbe som det var mycket sällsynt att vapyrer. Att den vamypren har fem frägad hud. De sågs som att den fem frägade vampyren hade mest makt mer än alla andra.
- Jenniefer, ropade Alex. Du måste hämta Five! Du är den ända som kan komma igenom springan!
Jag sprang mot den grottan som Five brukade hålla till. Springan till gråttan var mycket liten. De ansåg att jag som hade druckit lika mycket som de andra kunde komma igenom.
Jag pressade mig igenom springan. Jag kunde komma igenom men jag var tvungen att pressa mig igenom. När jag var nyfödd kunde jag springa igenom den här springan, men nu efter några år så var jag tvungen att pressa mig igenom. Men alla hade rätt. Jag var ju bara några år gammal medan de var ungefär tvåhundra år gammla.
- Five! Ropade jag. Du måste komma! Det är för farligt att stanna här!
- Tyst med dig, genta! Morrade någon i örat på mig. Du ska inte säga någonting till mig. Jag är fyrahundra år gammlare än dig!
- Men de kommer! Sa jag till honom. Du kan inte stanna här. De vill ha dig för att ha mer makt än vad det redan har!
- Du är kvicktänkt, genta.
- Kom nu! Ropade Alex. Five och Jenniefer! Om ni inte kommer nu kommer att ni vara döda innan ni ens har hunnit ta 221 andetag.
- Kom nu, sa jag. Jag tog Fives hand och sprang ut.
- Den här vägen, sa Alex och ledde oss genom en trång grotta, trångare än Fives gråtta. Om jag tyckte att den var trång så ville jag inte veta vad Five och Alex tyckte att den var... Och alla andra.
Efter flera mil så kom vi ut på ett kalfjäll. Det var ett litet stenkulle sedan så var det ett stup bakom det. Två små stugor var till höger om oss och sen vart det en sluttning vart ännu fler stugor fanns.
Jag snurrade om för att se vart Five var.
- Five! Skrek jag. Du kan ju inte bara sp...
- Du får inte skrika, sa Lavendel samtidit som hon slog handen som min mun. du väcker att människorna.
Jag slet mig loss ut Lavendels grepp och sprang efter Five.
Jag sprang förbi en liten kiosk. Där stod en flicka med brunt kort hår. Hon bar på sig en lila tunika. Jag stannade och tittade på henne. Men det var inte för henne jag stannade. Jag tittade på killen bakom henne som satt med näsan i en bok. Jag kände igen den boken. ELLIE: VINGAR SOM BÄR, stod det på framsidan.
- Jag har också läst den boken, sa jag medan jag gick in i kiosken.
- Mmm... Sa han ointressant. Jag gick närmare. tjejen som stod i kassan tittade konstigt på mig som om att jag vore en idiot, det kanske jag var. Han rynkade på näsan och tittade på mig.
Jag stelnade till.
varulv. Han var en varulv. Han tittade på mig.
- Vad gör du? Morrade han åt mig. Vad vill du?
Jag backade när han gick mot mig.
- Jag vill ingenting, sa jag. Jag tänker inte äta varken dig, fast dig vill jag ju inte äta. Din lilla flickvän eller min farmor.
- Jag är inte hans flickvän! Skrek flickan till mig. Jag är han lillasyrra! Hon gick fram och slog mig i magen. Jag kände ingeting. Hon skrek av smärta. Hon hade brutit hennes knoge.
- Om jag hade varit du så hade jag inte gjort så där, sa killen. Först nu så upptäckte att han var storväxt för sin ålder. Genom hans mörkblå tröja såg man hans magrunot.
- Inte konstigt, tänkte jag. Den där tröjan borde nog vara tajtare än mina minsta jeans.
När jag stod och stirrade på honom med häpna ögon såg jag någonting fem färgat runt stolen. Jag slängde mig dit innan den storväxta killen hann krossa mig.
- Vad har ni gjort med Five?! Skrek jag ursinnigt åt honom medan jag låg på golvet och hittade på det fem färgade fjäll.
- nu får du ta mig fan gå ut här ifrån om du inte bill bli krossad.
Jag kände hur ursinnet kokade inom mig.
- Vad fan har ni gjort med Five!? Skrek jag åt honom.
- Vi har inte haft någon jävla Five här, röt han åt mig. Någon gubbe som stank likadant som dig kom in och frågade om jag kunde skydda honom, men du tror att hag skyddar en gammal gubbe från ingenting?
- Ja det tror jag ditt jävla pucko, röt jag tillbaka.
Jag gick rakt igenom väggen och såg lampor som lyste i de fleste av stugorna. Vissa så ljustprickar, som såg ut som eldflugor guppade i det mörket som var mörtblå.
Jag hörde någon gämrade sig. Jag sprang mot gämret och såg five ligga där och tappade sitt femfärgade fjäll. det var konstigt att han hade fjäll som såg ur som hud.
Jag tog upp honom och sprang tillbaka till de andra så fort som jag kunde.
- Var fan har du varit? Fräste Kimz. Du har väckt halva byn! Och de kommer titta! Hur ska vi kunna försvara oss mot de?
- Kan "klassiska" vampyrer förflytta sig? Frågade jag. De hade sagt att det fanns "klassiska" vampyrer och det andra som Cullen var. Vi tillhörde de "klassiska".
- Vänta jag har en ide, sa jag. Men mobil.
Kimz vände sig om och visade mig en bil.
- En MOBIL din idiot, sa jag medan jag böjde mig för att ta upp bilnycklarna. Jag hittade en mobil innan Kimz hade räckt till mig. Jag ringde ett samtal.
Det var alice som svarade.
- Hej Alice, sa jag. Kan ni komma och hjälpa oss. De håller på att attackera oss. De vill ha Five.
- Jag vet inte, sa hon. Kom hit istället. Ni är säkra här.
Jag lade på. Jag visste att Alice kunde se in i framtiden.
- Kimz, sa jag. Jag åker till Cullen. De säger att vi är säkra där.
- Gör allt så att Five är säker och att han inte tappar allt sitt fjäll, sa Kimz.
Jag lade Five i baksätet och spännde fast honom, fast än att han låg ner. Jag hoppade in i bilen och startade den.
- Det kommer att bli en skumpig resa, sa jag till Five. Men jag lovar dig att du kommer i säkerhet.
Han gämrade sig till svar.
Jag åkte så fort jag kunde till Cullens i Washington. Jag hade ingen aning om vart vi hade varit när vi hade varit på kalfjället.
Två dygn senare ringde Kimz att berättade att det hade berättat Five hade åkt någonstans de aldrig kom att hitta honom och att han redan var sjuk så han var ingen nytta. Jag skrattade. Five hade ätit fler än femton rådjur om dagen för att han skulle kunna bli frisk någon gång. Han var redan på bättringsvägen.