Det svider i halsen. Bränner av salt. Känns som om jag har svalt ett helt hav.

Han som dog.



Det är omöjligt. Men sant. Han hoppade. Ut ur livet, och in i nästa.
Jag svär att jag såg honom göra det. Jag såg honom hoppa. Men jag såg honom aldrig komma upp ur vattnet, hostande spottande, skrikandes på hjälp. Havet bara fortsatte pressa sina vågor mot klippan, för att om och om och om igen försöka bryta ner stenen. Eller honom.

Jag såg på när han gick. Gick uppåt. Mot himlen, mot toppen av det högsta berget, mot sina drömmar.
Mot döden.

Jag såg på när han tog av sig tröjan, när hans tårar började rinna, när han sökte efter henne med sin blick på stranden.
Fast att hon inte fanns där.
Fast att han visste att hon fanns där under honom. I havet.

Jag är säker på att det var för hennes skull. För att få träffa henne igen,
för att han omöjligt skulle kunna leva utan henne, för att hon kallade på honom.
För att han redan var så gott som död.

Det svider i halsen. Bränner av salt. Känns som om jag har svalt ett helt hav.
Trots att det bara är tårar, känslor, som töms ut ur ögonen och rinner in i munnen.
När han ser in i mina ögon en sista gång, där jag sitter knappt två meter ifrån honom.
Då vet jag att han älskade henne. Inte mig.


Och han hoppade.
Och havet bryter ner hans kropp mot klipporna.
Så att ingen utom hon ska se honom igen.


Hon som dog.