***

Några dagar senare, emellertid, nämligen Måndagen, den 16:e Februari, blev jag presenterad för den gamle poeten vid lunchtid på fakultetsklubben.  “Äntligen framlades vitsord,” som noterats, en smula ironiskt, i min dagbok.  Jag erbjöds att sammanstråla med honom och fyra eller fem andra eminenta  professorer vid hans vanliga bord, under ett förstorat fotografi av Wordsmith College som det såg ut, chockerande sjabbigt, på en anmärkningsvärt dyster sommardag 1903.  Hans lakoniska förslag att jag borde “prova fläsket” roade mig.  Jag är en strikt vegetarian, och jag lagar alltid mina egna rätter.  Att förtära något som en annan varelse hade handskats med var, förklarade jag för de rödblommiga festfrossarna, lika vämjeligt för mig som att äta någon annan varelse, och det inbegrep—sa jag med låg röst—den köttiga studentflickan med hästsvans som serverade oss och slickade på sin penna.  Dessutom, hade jag allaredan förtärt den frukt jag tagit med mig i min portfölj, så jag skulle nöja mig, sade jag, med en flaska gott collegeöl.  Mitt enkla och fria sätt lugnade alla där.  De sedvanliga frågorna avfyrades mot mig om äggtoddy och mjölkdrinkar var eller inte var acceptabelt för en med min övertygelse.  Shade sade att för honom var det tvärtom:  han måste göra en märkbar ansträngning vid intagandet av en grönsak.  Att börja på en sallad, var för honom som att gå ut i havsvatten en kylig dag, och han behövde alltid stålsätta sig för att kunna anfalla ett äpples fästningar.  Jag var ännu inte van vid det ganska tröttsamma skämtandet och retsamheterna som förekommer bland Amerikanska intellektuella av den mer akademiska inavelstypen och avhöll mig så från att tala om för John Shade inför alla dessa flinande gamla män hur mycket jag beundrade hans verk på det att inte en seriös litteraturdiskussion förföll till rena anekdoter.  Istället så frågade jag honom om en av mina nytillkomna studenter som tillika tog hans kurs, en lynnig, finkänslig, ganska underbar grabb; men med en resolut skakning på sin vitgrå pannlock svarade den gamle poeten att han för länge sedan hade slutat med att memorera ansikten och namn på elever och att den enda personen i hans poesiklass vilken han kunde visualisera var en dam på kryckor utanför universitetsområdet.  “Nåja, Nåja,” sade Professor Hurley, “så du menar, John, att du verkligen inte har en mental bild av den vackra blondinen i den svarta bodytrikån som håller till i Litt. 202?”  
Shade, med alla sina rynkor i ett strålande leende, knackade välvilligt Hurley lätt på handleden för att få honom att sluta.  Ännu ett plågoris efterfrågade om det var sant att jag hade installerat två ping-pongbord i min källare.  Jag frågade, om det var ett brott?  Nej, sade han, men varför två?  “Är det ett brott?” replikerade jag, och alla skrattade.

Trots ett krassligt hjärta (se rad 735), ett lätt haltande, och en viss underlig förvridning i sitt sätt att ta sig fram, hade Shade en överdriven förkärlek för långa promenader, men snön besvärade honom, och han föredrog, på vintern, att hans fru kom efter klasserna med bilen.  
Några dagar senare, då jag precis var i färd med att lämna Parthenocissus Hall—eller Main Hall (eller numer Shade Hall, ack), såg jag honom vänta utanför på att Mrs. Shade skulle hämta upp honom.  Jag stod bredvid honom en stund, på trappan till den pelarförsedda entrén, medan jag tog på mig mina handskar, finger efter finger,
och såg bort, som om jag väntade på att inspektera ett regemente:  “Det var ett omsorgsfullt arbete,” kommenterade poeten.  Han konsulterade sitt armbandsur. En snöflinga lade sig på det.  “Kristall efter kristall,” sade Shade.  Jag erbjöd mig att skjutsa hem honom i min kraftfulla Kramler.  “Fruar, Mr. Shade, är glömska.”  Han höjde sitt rufsiga huvud för att se mot biblioteksklockan.  Tvärsöver den råkalla vidden av snötäckt grästorv passerade två glädjestrålande gossar i färgglada vinterkläder, skrattande och glidande fram.  Shade sneglade på sin klocka igen och, med en axelryckning, accepterade han mitt erbjudande.

Jag ville veta om han hade något emot att färdas den längre vägen, och stanna till vid Community Center där jag ville inhandla några  chokladöverdragna kakor och lite kaviar.  Han sa att det passade honom utmärkt.  Från snabbköpets insida, genom ett fönster av spegelglas, såg jag den gamle gossen knalla in i en spritbutik.  Då jag återvände med mina inköpta varor, var han redan tillbaka i bilen, läsandes en tabloidkvällstidning som jag ej trodde någon poet skulle nedlåta sig till att vidröra.  En komfortabel rapning sade mig att han hade en konjakflaska dold på sin varmt klädda person.  Då vi svängde in på uppfarten till hans hus, såg vi Sybil stanna till framför det.  Jag gick ut med en artig spänst.  Hon sade:  “Eftersom min make inte tycks vilja presentera människor, låt oss göra det själva:  Du är Dr. Kinbote, eller hur?  Och jag är Sybil Shade.”  Sedan tilltalade hon sin make och sade att han gott kunde ha väntat ännu en minut på sitt kontor:  hon  hade tutat och ropat, och gått upp hela vägen, et cetera.  Jag vände för att gå, då jag ej önskade lyssna på en äktenskapsscen, men hon ropade tillbaka  mig:  “Ta en drink med oss,” sade hon, “eller snarare med mig, för John har förbjudits att röra alkohol.”  Jag förklarade att jag inte kunde stanna länge eftersom jag var i färd med att hålla ett slags litet seminarium hemma åtföljt av en stunds bordtennis, med två charmerande identiska tvillingar och en annan pojke, och en annan pojke.

Hädanefter började jag att se mer och mer av min hyllade granne.  Utsikten från ett av mina fönster försedde mig löpande med förstklassig underhållning, särskilt när jag åväntade någon senfärdig gäst.  Från mitt hus andra våning var makarna Shades’ vardagsrumsfönster alltjämt klart synligt så länge som grenarna i de lövfällande träden mellan oss fortfarande var bara, och nästan  var kväll kunde jag se poetens toffelklädda fot sakta gungande.  Man slöt sig till av detta att han var sittande med en bok i en låg stol men man lyckades aldrig se en skymt av mer än den där foten och dess skugga som rörde sig upp och ner till den hemliga rytmen av mental försjunkenhet, i lampans koncentrerade sken.  Alltid vid samma tid brukade den bruna saffiantoffeln ramla ner från den ullsocksklädda foten vilken fortsatte med sin svängning, med, emellertid, en gnutta mindre fart.  Man visste att sängdags var nära förestående med alla dess fasor; att om ett par minuter skulle tån stoppas in och oroa toffeln, och sedan försvinna med den från mitt gyllene synfält sidokorsat av det svarta smala bandet från en gren.  Och ibland brukade Sybil Shade trippa förbi med en hastighet och svängande armar som en som rusar in med ett temperamentsfullt utbrott, och återkom lite senare, med en mycket långsammare gång, havande, så att säga, ursäktat sin make för sin vänskap med en excentrisk granne; men hennes uppförandes gåta löstes till fullo en kväll när jag slog deras nummer och iakttog deras fönster på samma gång som jag magiskt förmådde henne att gå igenom de hastiga och rätt oskyldiga gester som hade förbryllat mig.

Men tyvärr, så skulle min sinnesfrid snart sprängas i bitar.  Avundsjukans tjocka outspädda gift började att skvätta på mig så snart som den akademiska förorten insåg att John Shade värderade mitt sällskap högre än alla andras.  Ditt stilla gnäggande, min kära Mrs. C., undkom inte våra öron då jag hjälpte den trötta gamla poeten att hitta sina galoscher efter den där utdragna tillställningen i ditt hus.  En dag råkade jag titta in i kontoret för Engelsk Litteratur på jakt efter en tidning med en bild av det Kejserliga Palatset i Onhava, vilket jag ville att min vän skulle få se, då jag fick höra en ung handledare i grön jacka av sammet, vilken för barmhärtighets skull jag kallar Harald Smaragd, vårdslöst svarande något som sekreteraren hade frågat:  “Jag antar att Mr. Shade allaredan har åkt tillsammans med den Stora Bävern.”  Naturligtvis, är jag tämligen lång, och mitt bruna skägg är av en ganska fyllig färgton och textur; det löjliga öknamnet var tydligen riktat till mig, men var inte värt att uppmärksamma, och efter att lugnt ha tagit tidningen från ett pamflettbelamrat bord, nöjde jag mig på vägen ut med att dra lös Harald Smaragds fluga med ett flinkt fingerryck då jag passerade honom.  Där fanns också den morgonen när Dr. Nattochdag, chef på den avdelning som jag tillhörde, bad mig med formell röst att sätta mig ned, stängde sedan dörren, och då han återtog, med nedslagen blick och rynkad panna, sin snurrstol, och rådde mig “att vara mer försiktig.”  På vilket sätt, försiktig?  En pojke hade klagat till sin vägledare.  Klagat på vad, gode Gud?  Att jag hade kritiserat en litteraturskurs han tog (“ett absurt utforskande av absurda verk, lett av en absurd
medelmåtta"”.  Skrattande i ren lättnad, kramade jag om min käre Netochka, och sade honom att jag aldrig mer skulle vara stygg.  Jag tar detta tillfälle i akt att hedra honom.  Han uppförde sig alltid med en sådan utsökt hövlighet mot mig att jag stundom undrade om han inte misstänkte det som Shade misstänkte, och vad som enbart tre personer (två styrelsemedlemmar och ordföranden för mitt college) definitivt visste.

Vladimir Nabokov 1962
LPWJ svensk version 02&06/08/09

Vitnande Eld (e-bok)
http://www.poeter.se/viewBook.php?bookId=3639