Nu när man står här igen, så känns det som om
det var igår som man stod här sist.
Men det var flera år sen...
Trodde att jag skulle klara det, men så fort jag såg
skylten "Lumelunda Grottan" så sköljde minnena över
mig som en flodvåg.
Sakta rann tårarna ner igen, utan någon
förvarning, den lilla mur som jag byggt upp föll med tårarna...
Även om jag vill minnas så vill jag inte visa mina
svagheter, inte för någon!
Men det spelar ingen roll, så fort jag besöker
en plats varifrån jag delar minnen
med dig, så tvingar dem sig fram igen och
förstör muren som jag byggt upp.
Det enda jag kan göra är att hoppas,
hoppas att jag blir starkare med åren.
Så att jag en dag kan övervinna mina svagheter och
besöka våra platser med mindre sorg och känna
lite av den glädjen man kände då...
Men som sagt i nuläget kan man bara hoppas.