Låt mig vila ut i dina armar
och få sträcka ut mig i din famn
för att få bara slappna av
från livets stressande förintelse
av bara huvudvärk och hjärtattacker -
jag är blott ett gammalt vrak
som ej begär just mycket mer
än att få vitna mina ben i sanden
efter ständig oro på de vilda oceanerna,
som ej hanterar någon bräcklig farkost väl.
Jag kan ej mer gå ner i varv,
ty inget varv kan mera fixa mig,
så uttorkad och undergrävd av parasitskeppsmaskar
som jag är, som knappast har mer liv att uppvisa
än gubbsjukans patetiska besatthet och fixering
vid allt möjligt som förstör koncentrationen.
Ack, en dröm om någon som man kunde lita på
i motsats och kontrast mot alla svikare
är allt jag har att ty mig till,
men drömmen finns dock där,
och jag besvär den: låt mig vila ut i dina armar
och få stanna kvar i illusionen av din famn
för det att äntligen få slappna av och slockna.