***

Åh, det fanns många sådana incidenter.  I en sketch utförd av en grupp dramaelever utmålades jag som en pompös kvinnohatare med tysk accent, som konstant citerade Housman och knaprade på råa morötter; och veckan innan Shades död, hade en viss vildsint dam vid vars klubb jag hade nekat att tala om ämnet “Hally Vally” (som hon uttryckte det, sammanblandande Odens Hall med titeln på ett Finskt episkt verk), sagt till mig mitt i speceriaffären, “Du är en remarkabelt obehaglig människa.  Jag kan inte förstå hur John och Sybil står ut med dig,” och, förargad över mitt artiga leende, tillade hon:  “Till yttermera visso, är du galen.”

Men jag skall inte längre ägna mig åt att föra tabell över nonsens.  Med allt vad som tänktes, allt vad som sades, hade jag lön för mödan i Johns vänskap.  
Denna vänskap var än mer värdefull för dess ömsinthet var medvetet dold, särskilt då vi ej var själva, med en strävhet vilken stammar från vad som kan kallas hjärtats värdighet.  Hela hans uppträdande höll sig så lite till de  harmonier som härbärgerades i denne man, att man kände sig benägen att avfärda det som en grov förklädnad eller övergående sed; ty om seder och bruk i Romantikens tidsålder förädlade en poets manlighet medelst blottandet av hans attraktiva hals, att kråma sig i profil och reflektera en bergssjö i sin ovala blick, hade nutida barder, kanhända tack vare bättre möjligheter till åldrande, ett utseende likt gorillor och gamar.  Min storslagne grannes anlete  hade något av det som kunde ha tilltalat ögat, hade det bara varit lejonartat eller bara lite Irokesiskt; men olyckligtvis, genom att förena de två påminde det blott om en fläskig Hogarthliknande småsupare av obestämbart kön.  Hans vanskapta kropp, den grå kalufsen av ymnigt hår, de gula naglarna på hans plufsiga fingrar, påsarna under hans glanslösa ögon, var blott begripliga om man betraktade dem som avfallsprodukterna avsöndrade från hans inre jag genom samma perfektionens kraft vilken renade och mejslade ned hans versrader.  Han var sin egen överstrykning.

Jag har ett favoritfotografi av honom.  På detta färgkort taget av en tidigare vän till mig, en strålande vårdag, ses Shade luta sig mot en robust soptunna som hade tillhört hans moster Maud (se rad 86).  Jag har en vit vindjacka förvärvad i en lokal sportaffär och ett par lila fritidsbyxor komna från Cannes.  Min vänstra hand halvhöjd—inte för att klappa Shade på axeln som verkar  vara avsikten, utan för att avlägsna mina solglasögon vilka, emellertid, den aldrig nådde i detta livet, bildens livslängd; och biblioteksboken under min högra arm är en avhandling om en viss Zemblisk styrketräningsform vilken jag ämnade intressera den unge inneboende med som hade tagit kortet.  En vecka senare så skulle han svika mitt förtroende genom att helt simpelt dra fördel av min bortovaro på en resa till Washington varifrån jag återvände enbart för att finna att han hade underhållit en eldhårig hora från Exton som hade lämnat sina kamningar och sin stank efter sig i alla de tre badrummen.  Naturligtvis, separerade vi med ens, och genom en springa i fönsterdraperingarna såg jag den stygge Bob stående ganska beklämmande, med sin militärsnagg, och sjabbiga packning, och skidorna jag hade skänkt honom, helt övergiven vid vägkanten, och väntade på att en studentvän skulle köra iväg med honom för alltid.  Jag kan förlåta allt förutom förräderi.

Vi behövde aldrig diskutera, John Shade och jag, några av mina privata motgångar.  Vår nära vänskap var på den där högre, exklusivt intellektuella nivån där man kan vila från alla emotionella bekymmer, och inte ta del av dom.  Min beundran för honom var för mig som en slags fjällhälsokur. Jag upplevde en stor känsla av förundran närhelst jag såg på honom, särskilt i närvaron av andra människor, lägre människor.  
Denna förundran förstorades av min medvetenhet om att de inte kände vad jag kände, att de inte såg det som jag såg, att de tog Shade för givet, istället för att genomdränka varje nerv, så att säga, i romantiken av hans närvaro.  Här är han, brukade jag säga till mig själv, det där är hans huvud, som innehöll en hjärna av ett helt annat slag än de syntetiskt gelatinerade bevarade i skallarna omkring honom.  Han ser från terrassen (vid Prof. C.’s hus den där Mars kvällen) mot sjön i fjärran.  Jag ser på honom.  Jag bevittnar ett unikt fysiologiskt fenomen:  John Shade som förnimmer och transformerar världen, tar in den och tar isär den, återförenar dess element i själva  processen av deras insamling för att på något ospecifikt datum kunna frambringa ett organiskt mirakel, en fusion av bild och musik, en versrad.  
Och jag genomfors av samma rysning som i mina tidiga pojkår då jag en gång på andra sidan om tébordet i min morbrors slott såg en trollkarl som just hade givit en fantastisk föreställning och sedan lugnt och stilla intog en vaniljglass.  Jag stirrade på hans vitpudrade kinder, på den magiska blomman i hans knapphål där den hade genomgått en serie av olika färger och nu hade avstannat som en vit nejlika, och speciellt på hans förbluffande fingrar som såg ut att flyta fram vilka kunde om han så valde få hans sked att upplösas till en solstråle genom att snurra den, eller förvandla hans tallrik till en duva genom att slunga upp den i luften.

Shades poem är, i sanning, den plötsliga florerande magin:  min gråhåriga vän, min älskade gamle trollkarl, lade en trave med kort från kortregistret i sin hatt—och skakade ut ett poem.

Till detta poem må vi nu vända oss.  Mitt Förord har, tror jag, inte varit alltför kortfattat.  Övriga noteringar, arrangerade i fortlöpande kommentarer, kommer sannerligen att tillfredsställa den mest omättlige av läsare.  Ehuru dessa noteringar, i överensstämmelse med sedvanan, följer efter poemet,  hänvisas läsaren till att konsultera dem först och att först efteråt utforska poemet med deras hjälp, och att självklart läsa om dem då denne går igenom texten, och kanhända, efter att ha avslutat poemet, konsultera dem ännu en tredje gång för att ge en fullständigt klar bild.  Jag finner det klokt i fall som detta att undanröja besväret med ett bläddrande fram och tillbaka genom att antingen klippa ut och fästa ihop sidorna med alstrets textmassa, eller, ännu enklare, inhandla två exemplar av samma verk vilka senare kan placeras i närliggande positioner på ett bekvämt bord—inte som de skakiga tillkortakomna förhållanden som min skrivmaskin hade som prekär tron nu, på detta usla motell, med den där karusellen i och utanför mitt huvud, mil ifrån New Wye.  Låt mig poängtera att utan mina noteringar har Shades text inget som helst med den mänskliga verkligheten att göra då den mänskliga verkligheten i ett sådant poem som hans (alltför nyckfullt och diskret i sitt väsen för ett självbiografiskt verk), med många utelämnade kärnfulla rader vårdslöst kasserade av honom, är tvunget att lita till dess författares verklighet och dennes omgivning, fallenhet och så vidare, en verklighet som endast mina noteringar kan tillgodose.  Detta uttalande skulle min käre poet förmodligen inte ha undertecknat, men, på gott och ont, är det kommentatorn som har det sista ordet.

CHARLES KINBOTE

Okt. 19, 1959, Cedarn, Utana

***

Vladimir Nabokov 1962
LPWJ svensk version 07/08/09

Vitnande Eld (e-bok)
http://www.poeter.se/viewBook.php?bookId=3639