Paniken sprider sig likt ormar i högt gräs

Jag kommer dricka mina egna salta tårar
innan vi är klara, med denna kärleksfulla resa

Dina ord, knutna nävar
Gräver gropar i min mage

Vad ska jag göra?



Jag äger inte rätten att vara rädd, att känna så som jag gör.
Du har inte lovat mig något, jag har inte bett dig heller.
Jag vill bara att du... att du... ska... vara....

... här.


Inte idag, inte imorgon... kanske nästa veckan.

Mina armar skriker efter dina, mina läppar letar desperat efter din smak.
Mitt hjärta sänder ut SOS signaler medan jag knyter fast min tunga i en visdoms tand, jag kan inte yttra allt det jag har att säga.

Utanför, en klarblå varm ridå, inte ett enda moln att gömma sig bakom.

Jag vill att du skiner som solen på min himmel.

Paniken sprider sig, likt ett ärligt begär och jag erkänner tyst för mig själv
- det var inte alls såhär jag ville känna när du inte är här. När jag inte får plats bland dina timmar, dina måsten och möten.
Det var inte alls såhär jag skulle känna, när jag den där natten kysste dig i smyg bakom en blå bil till ljudet av berusade midsommar rop.

Det var inte alls meningen, att jag... skulle bli kär.