vindsommartysta av den grå evighetens tysta klippor kliver de tystnadsgrå klipporna med dröjandets steg ner till vattnet som inte är klippor utan vatten och det finns små svarta och röda kvarlämnade bär klängande i skrevornas gröna vrår av äntligen och dirrande lite i getingarnas bris och flugornas och när de tvättar sina gråbenslika gråa ben de tysta klippgrå klipporna i vattnet som inte är klippor men vatten och stilla och strömmande stilla av plasket som tystnaden gömmer i glömska och vingar som vatten av rinnande nåd ner i vattnet när känslan den rodnande röda har grånat till hjälpande grått och det finns där ett rop ner i vattnet som ändras i färgen och huden av klippor har glömts in i vattnet det vita gråbleka vattnet som är en tyst glitterhand nu, en tyst hand av dag som druckit sig vindsommartyst och grå, vindsommartyst och grå, vindsommargrå som de tysta klipporna som lämnar sina nuddande vatten och grår sig tillbaka med grå ben av vind och klippor och återgår vindsommartysta och ljumma tillbaka och rinnande ljudlöst tillbaka in i den öppna och lämnade pennan på klippan